Sida:Jenny 1920.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44

Han skrattade också.

»Ja, vad kallar ni ekonomiskt — pärlor och koralller?»

»Åh — sådan lyx. — Jag tycker nästan att en smula av den är det nödvändigaste av alltihop. Nej, vi bor billigt och äter billigt — köper sidenskärp och har te och torrt bröd och rättikor till kvällsvard ett par veckor å rad.»

Hon hade slutat äta och tände en ny cigarrett. Och hon satt och såg framför sig med handen under kinden.

»Nej, kandidat Gram. Ser ni, svälta — det har jag aldrig prövat på, men det kan nog komma — och Heggen till exempel, han har svält, och han är enig med mig om det. Det är bättre att få för litet av det nödvändiga än att aldrig kunna få något av det, som är överflödigt. — Det överflödiga, det är ju det, som man arbetar för och längtar efter —

Hemma hos min mor — det absolut nödvändiga hade vi ju alltid — tillräckligt. Men allt som var därutöver fick man inte tänka på en gång. — Nåja, det måste ju vara på det viset — barnen måste ju ha mat, naturligtvis.»

Helge smålog lite ovisst.

»Jag kan alls inte föreställa mig er som en person, som någonsin lärt känna — ekonomiska svårigheter.»

»Varför det?»

»Nej, för ni är så oförsagd — fri. Ni har så säkra åsikter. När man har vuxit upp i förhållanden, där det alltid gällt att få pengarna att räcka — alltid fått höra talas om det. Då törs man inte lägga sig till med åsikter i någon vidare nämnvärd grad. För det är så pinsamt att veta, att mynten bestämmer så mycket av vad man har råd till att tycka — och vilja.»

Jenny nickade eftertänksamt.

»Ja men, det får de inte. När man är frisk och sund och kan någonting.»