»Ja, men nu, jag till exempel. Jag har alltid ansett att jag har haft begåvning för vetenskapligt arbete. Och det är det enda som jag har velat. Jag har skrivit ett par småböcker — populärt hållna, men nu arbetar jag på min avhandling — bronsåldern i Sydeuropa. Men jag har nu blivit lärare och har en ganska bra ställning. Är inspektör vid en privatskola.»
»Men nu har ni ju kommit hit ned — för att arbeta, efter vad jag förstod i morse», sade hon och smålog.
Helge svarade ej på detta.
»Så gick det också för min far. Han skulle nämligen bli målare — det var det enda han hade lust till. Han låg ett år här nere. Så blev han gift. Nu har han en litografisk anstalt, som han har förestått i tjugusju år. Jag tror inte att min far tycker att han har fått så värst mycket av livet just.»
Jenny Winge såg tankfullt ut i solskenet. I backsluttningen, nedanför där de sutto, stodo rader av köksväxter med små oskyldiga bladhuvud i den gråa mullen. Och ut över de gröna ängarna lyste ruinmassorna på Palatin mattgula mot det mörka lövverket. Dagen artade sig att bli varm. — Albanerbergen bortom de avlägsna villaträdgårdarnas pinjer döko disigt upp mot det daggblåa fästet.
»Men — kandidat Gram —» Hon drack av sitt vin och fortfor att blicka utåt. Helge följde med ögonen den ljusblå röken från hennes cigarrett — en smula morgonvind tog fatt i den och virvlade den ut i solen. Hon hade lagt det ena benet i kors över det andra — hade smala fotleder i tunna, violetta strumpor och nedringade, pärlbroderade skor på fötterna. Vindjackan stod öppen över den veckade silvergråa klänningen med den vita kragen och över pärlbandet, som kastade de rosenröda ljusfläckarna på den mjölkvita halsen. Skinnmössan hade glidit långt tillbaka på det yviga håret.
»Då har ni väl i alla fall ett stöd i er far — jag menar,
