Sida:Jenny 1920.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

46

att han förstår er — vet att ni inte bör gro fast vid den där skolan, då ni har ett annat arbete, som ligger er om hjärtat?»

»Jag vet inte. Han var ju mycket glad åt att jag skulle få komma ut. Men» — Helge sökte litet. »Så förtroliga har far och jag aldrig varit. Så är det min mor. Hon var rädd både att jag skulle överanstränga mig och för det ekonomiska — att min framtid skulle bli osäker och sådant där. Och mot min mor kan min far inte ta parti. De äro så olika, far och mor — hon har visst aldrig förstått honom. Så höll hon sig till oss barn — hon var förfärligt mycket för mig under mina gossår — och hon var svartsjuk till och med på min far, att han skulle få mera inflytande över mig än hon. — Ja, hon var svartsjuk på mitt arbete också — då jag låste in mig om kvällarna och läste, förstår ni. Och rädd, som sagt, för min hälsa var hon också, och rädd att jag skulle hitta på och säga upp min befattning.»

Jenny nickade ett par gånger tankfullt.

»Det var ifrån dem, det där brevet var, som jag hämtade nyss. Helge tog upp det och såg på det. Men han öppnade det inte. »Det är nämligen min födelsedag i dag», sade han med ett försök att le. »Jag fyller tjugusex år i dag.»

»Lycka till!» Fröken Winge räckte honom handen.

Hon såg på honom nästan på samma sätt, som hon brukade se på fröken Jahrmann, då denna smög sig intill henne.

Hon hade inte förut lagt märke till hur Gram såg ut — bara haft ett intryck av att han var lång och spinkig och mörk, och att han hade ett litet spetsigt skägg. I grunden hade han vackra drag — välformad, hög, lite smal panna. Hans ögon voro ljusbruna, av en egendomligt genomskinlig bärnstensglans, och så hade han en liten vek, fin mun under mustascherna — med någonting trött och trist över sig.