»Jag förstår er så väl», sade hon plötsligt. »Jag känner till det där. Jag har varit lärarinna själv ända tills i juli i fjol. Jag kom ut som guvernant och var det ända tills jag blev gammal nog att börja på seminariet.» — Hon skrattade litet förläget. »Jag reste ut, lämnade min plats vid folkskolan, sen jag ärvt en smula efter en faster till min far. Jag har räknat ut att det kan räcka tre år ungefär — kanske längre — jag har skrivit lite korrespondensartiklar på sista tiden — och om jag får sålt något. — Men min mor tyckte naturligtvis inte om att jag ville använda hela kapitalet. Och att jag sade upp min plats, då jag äntligen fått fast anställning efter alla de år, som jag hade knogat mig fram med vikariat och privatelever. Mödrar tycker visst alltid att en fast inkomst —»
»Jag tror inte att jag hade vågat kuppen i ert ställe, att bränna alla skepp så där — och jag vet att det beror på inflytande hemifrån. Jag hade inte kunnat låta bli att ängslas för vad jag skulle leva av, då pengarna tagit slut.»
»Strunt!» sade Jenny Winge. »Jag är ju frisk och stark och kan en hel hop. Sy och laga mat och stryka och tvätta. Och språk också. I Amerika eller England kan jag nog alltid få något att göra. Där finns visst en hel massa, som jag skulle kunna måla tror jag. Fransiska —» hon skrattade ut i solen — »hon vill att vi ska resa till Sydafrika och bli mjölkpigor, för det påstår hon att hon duger till. Och så skulle vi göra aktstudier hos zulukaffrerna — de ska vara sådana praktfulla modeller.»
»Det var inte småsaker det. Avstånd räknar ni således inte heller som väsentliga hinder?»
»Nej, långt ifrån. — Men jag pratar. Naturligtvis, föreföll det mig alla de där åren hemma nästan omöjligt att kunna komma ut — bara så långt som till Köpenhamn — få vara där ett tag och inte göra annat än lära och måla. Också hade jag nog rätt bra med hjärtklappning, då jag bestämde mig för att uppge alltsammans och