Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53

»Jaså? När han som sagt hade friat till mig? Och jag nästan hade bestämt mig för att ta honom?»

»Det kunde han svårligen veta», sade Jenny.

»Jag hade i alla fall inte sagt bestämt nej. Och dagen förut hade jag varit med honom ute i Versailles. Och då hade han fått lov att kyssa mig en massa gånger och ligga med huvut i mitt knä, mitt i parken också. Och när jag sade, att jag inte tyckte om honom, så trodde han det inte, sade han.»

»Cesca!» Jenny fångade hennes ögon i spegeln. »Det är ingen mening i det där. Du är ju den snällaste lilla tös i världen, när du tänker dig för. Men ibland är det som om du inte såg att det är människor du har framför dig. Människor med känslor, som du bör ta hänsyn till. Du ville nog ta hänsyn, om du bara tänkte dig för. För du vill ju bara vara snäll och god.»

»Per Bacco! Är du säker på det, du? Nej men, nu skall du få se på något till rosor. Ahlin köpte ett helt lass till mig borta vid Spanska trappan i eftermiddags.» Cesca smålog trotsigt.

»Jag tycker du skulle förhindra sånt där. Bland annat för att du vet att Ahlin inte har råd till det.»

»Vad rör det mig? När han är förälskad i mig, så tycker han väl det är roligt.»

»Jag vill inte tala om ditt rykte en gång. Vad det blir av det med sådana här evinnerliga historier.»

»Nej, det är inte värt att tala om mitt rykte. Det har du evigt rätt i. Mitt rykte hemma i Kristiania — det har jag då så grundligt fördärvat en gång för alla att —» Hon skrattade hysteriskt. »Strunt i det för resten. Jag bara skrattar åt alltihop.»

»Ja men, söta Cesca! Jag förstår inte — du bryr dig ju inte om någon enda av dem — och det här med Ahlin — begriper du inte att det är allvar för honom. Det var allvar för Normann Douglas också. Du vet inte vad du