Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54

gör. Jag tror, Gud förlåte mig, att du inte har instinkt, ungen min.»

Fransiska lade kammen och borsten ifrån sig och såg på Jennys friserade huvud i spegeln. Hon försökte att behålla sitt lilla utmanande leende. Men det vissnade. Hennes ögon fylldes av tårar.

»Jag fick brev i morse, jag med.» Rösten darrade. Jenny reste sig upp. »Från Berlin — från Borghild — Det är kanske bäst du skyndar dig, Jenny. Vill du sätta på tevattnet nu — eller ska vi koka kronärtskockorna först? De kommer väl snart.»

Hon gick bort till sängen och började att bädda upp den.

»Vi kunde ropa på Marietta — men vi gör det hellre själva, eller hur, Jenny?»

»Jo, hon skriver att Hans Hermann har gift sig. I förra veckan. Det är visst långt på väg med henne redan —»

Jenny ställde ifrån sig tändsticksasken. Hon såg oroligt över på Fransiskas lilla vita ansikte. Så gick hon varsamt bort till henne.

»Det är den där, som han har varit förlovad med: sångerskan, du vet — Berit Eek.» Fransiska talade med en liten slocknad röst. Ett ögonblick lutade hon sig mot väninnan. Så började hon igen att stoppa ner underlakanet med skälvande händer.

Jenny stod där.

»Ja — du visste ju att de var förlovade — de har ju varit det över ett år.»

»Ja. — Nej, tack, Jenny, låt mig göra det! Om du vill lägga på duken.

Ja, du vet att jag visste det.»

Jenny dukade stillsamt tebordet för fyra. Fransiska bredde täcket över sängen och hämtade in rosorna. Hon stod och famlade vid blusringningen, tog fram ett konvolut och vände det mellan händerna.