»Hon mötte dem i Tiergarten, skriver hon. Hon skrev — åh, hon kan vara så brutal, Borghild —» Fransiska sprang bort till kaminen, ryckte upp luckan och kastade in brevet. Hon sjönk ned i länstolen där bredvid och så bröt gråten lös.
Jenny gick bort och lade armen om hennes nacke.
»Cesca — lilla Cesca min!»
Fransiska klämde in ansiktet mot Jennys arm.
»För resten skulle hon ha sett så eländig ut, stackarn! Hon gick och hängde vid hans arm, och han såg sur och arg ut. Ja, det kan jag då så livligt föreställa mig. Åh, Gud, stackare hon. — Att gå och ställa till så hon blir beroende av honom på det sättet — han hade låtit henne krypa på sina knän, det är jag viss på. — Att hon kan vara en sådan idiot — när hon känner honom —»
»Åh, men tänk Jenny — att han skall ha ett litet barn med en annan — åh, Gud, åh Gud, åh Gud!»
Jenny hade satt sig på stolskarmen. Cesca smög sig intill henne.
»Nej, jag har visst inte instinkt, som du säger. Kanske att jag inte ens har älskat honom riktigt en gång. Och ändå ville jag så gärna ha ett barn med honom. Och så kunde jag inte bekväma mig till det i alla fall. Ibland ville han att vi skulle gifta oss — gå till rådhuset utan vidare. Nej, jag ville inte. De hade blivit så ursinniga hemma. Och folk skulle ha trott att vi gjorde det för vi var tvungna att gifta oss. Och det ville jag inte heller. De trodde ju naturligtvis i alla fall det värsta — men det var mig det samma. Jag visste mycket väl att jag fördärvade mitt rykte för hans skull. Men det brydde jag mig inte om — förstår du — det gör jag inte.
Men Hans trodde ju att jag inte ville, bara för att jag var rädd att han inte skulle gifta sig med mig efteråt. Så låt oss gå till rådhuset då, din fördömda tös! sade han. Men jag ville inte. Han trodde det var bara beräkning alltihop. Du kall, sade han. Det är du minsann inte
