Sida:Jenny 1920.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56

längre än du själv vill. Ibland trodde jag själv att jag inte var det. Kanske det bara var det att jag var rädd för han var så brutal av sig. Slog mig ibland — rev nästan kläderna av mig — jag måste klösa och bita för att slippa — tjuta och gråta —»

»Och du fortfor att gå till honom?» sade Jenny sakta.

»Jaha. Det gjorde jag visst. Portvaktens hustru ville inte städa åt honom längre. Och så gick jag dit upp och gjorde det. Jag hade nyckeln till hans rum. Och jag skurade golvet och bäddade sängen — Gud vet, vem som hade legat med honom i den.»

Jenny skakade på huvudet.

»Borghild var ursinnig för det. Det var hon som bevisade för mig att han hade en älskarinna. Jag visste det nog, men jag ville inte ha visshet om det. Borghild påstod att han hade gett mig nyckeln, bara för att jag skulle komma och överraska dem. Då skulle jag bli så svartsjuk att jag lät allt gå som det ville — när jag i alla fall var komprometterad. Men hon har inte rätt i det — det var mig som han tyckte om — på sitt sätt. Han höll av mig Jenny — åh, som han kunde vara —

Men Borghild blev så ond för att jag gick på stampen med diamantringen efter mormorsmor Rustang. — Ja, det har jag visst inte talat om för dig någon gång.»

Hon reste sig och skrattade till litet.

»Jo, ser du, han måste ha pengar. Hundra kronor. Jag sade att han skulle få dem av mig — hade inte en aning om var jag skulle ta dem ifrån. Pappa tordes jag inte be om ett öre — jag hade redan gjort av med alldeles för mycket. Så stampade jag — på min klocka, guldarmbandet och så den där diamantringen — en sådan där gammal en, du vet, med en massa små diamanter på en stor platta. Borghild var så rasande för att hon som var äldst inte hade fått den, men mormor hade uttryckligt sagt att jag som var uppkallad i namn efter gumman Rustang skulle ha den. Jag gick dit en morgon, ser du, med det sam-