ma som de öppnade. Usch, jag tyckte allt det var ruggigt. Men jag fick pengarna och gick upp till Hans. Han frågade hur jag hade skaffat dem, och så sade jag det. Då kysste han mig. Och så sade han: ge mig pantkvittot och pengarna, pyret — det kallade han mig alltid. Jag gav honom det — jag trodde att han ville lösa ut det igen, och sade att han inte skulle göra det — jag var förfärligt rörd då, ser du. Jag kan ordna det på ett annat sätt, sade Hans och så tog han pengarna och gick. Jag satt uppe hos honom och väntade — och jag var så rörd för jag visste att han måste ha de pengarna. Jag ville gå på stampen nästa dag igen — jag tyckte inte att det skulle vara något svårt längre — ingenting skulle vara svårt — jag ville låta honom få allt vad han önskade nu. Och så kom han — vet du, vad han hade gjort?» Hon skrattade mitt upp i tårarna. »Han hade löst ut dem på pantbanken och pantsatt dem hos sin privatbankir, som han kallade det. Där fick han mycket mera —
Ja, vi festade tillsammans hela dagen ovanpå det där, ser du. Champagne och allt möjligt, och så gick jag med honom hem på natten och han spelade — spelade, Gud i himlen. — Jag låg på golvet och tjöt. Jag struntade i allting, bara han ville spela för mig på det viset — och så för mig ensam. Å, du har inte hört honom spela du — då skulle du förstå allting. Men efteråt! Det blev ett himlaspektakel. Vi slogs på liv och död. Ja, jag slapp då ifrån honom. Borghild låg vaken då jag kom hem. Min klänning var riven i trasor — du ser ut som en gatslinka, sade Borghild. Du kommer nog att sluta som en sådan, sade hon. Jag skrattade jag. Klockan var fem.
Men jag hade ju givit mig till slut, förstår du, om det inte hade varit för en sak. Ibland sade han: Du är, ta mig fan, den enda anständiga flicka jag har råkat på — det finns min själ inte en man som skulle kunna bringa dig på fall. Var det inte förfärligt? Jag har aktning för dig, pyre, sade han. Tänk, han hade aktning för mig
