58
därför att jag inte ville göra det som han alltid tiggde och bad mig om. Jag, som bara önskade att jag kunnat det — jag ville ju så gärna göra allt för att glädja honom. Om jag bara kunnat övervinna min rädsla — han var så brutal — och jag visste han hade andra. Jag önskade att han bara kunnat låta bli att skrämma mig — så jag hade kunnat. Men då hade jag i alla fall varit fallen i hans ögon.
Det var därför jag bröt till slut. När han ville att jag skulle göra något, som han skulle komma till att förakta mig för —»
Hon smög sig vid Jennys smekningar närmare intill henne.
»Du håller då av mig, Jenny?»
»Det vet du väl — Cescaungen min!»
»Du är så snäll, Jenny. Kyss mig lite mer! Gunnar är det med, Ahlin med. Jag skall nog passa mig — du kan väl förstå att jag inte vill göra honom något ont. För resten — kanske jag vill gifta mig med honom. När han tycker så mycket om mig. Ahlin skulle aldrig bli brutal, det vet jag. Tror du han skulle vilja plåga mig? Inte mycket. Och så kunde jag få några små barn. Och så vet du, någon gång skall jag ju få pengar. Och han är så fattig. Då kunde vi bo utomlands. Jag kunde arbeta för jämnan. Och han med. Du — det är någonting förfärligt fint med allt vad han gör. Den där reliefen med de lekande småpojkarna. Och utkastet till Almquistmonumentet. Det är ju inte så originellt i kompositionen, men Gud vad det är läckert och nobelt och lugnt — figurerna äro så legitimt plastiska —»
Jenny smålog litet och strök håret ur pannan på Fransiska. Det hade blivit vått av gråten.
»Ack ja! Om jag bara alltid kunde arbeta ändå! — Men å Jenny! Det är de där evinnerliga plågorna i hjärtat. Och huvudet! Och ögonen, Jenny — jag är så dödstrött, du.»
