»Du vet ju vad läkaren säger — bara nervöst alltsammans. Om du bara ville vara förnuftig —»
»Ja, ja. De säger det. Men jag är så rädd. Du säger att jag inte har instinkt — inte på det sättet som du menar. Men på ett annat sätt. Jag har varit ett troll hela den här veckan. Det vet jag mycket väl. Men jag gick och väntade — jag kände att det skulle komma något förfärligt. Ja, nu ser du.»
Jenny kysste henne igen.
»Jag var nere i S. Agostino i afton. Du vet, den undergörande madonnabilden. Jag föll på knä och försökte att be till jungfru Maria. Jag tror att jag skulle få det bra, om jag blev katolik. En kvinna som till exempel jungfru Maria kunde mycket bättre förstå det — och jag bör väl i grunden inte gifta mig, sådan som jag är. Jag kunde gå i kloster — i Siena till exempel. Jag kunde kopiera i galleriet; klostret kunde förtjäna pengar på det. Då jag kopierade den där ängeln till Melozzo da Forli i Florens, så var det inte alls så galet.» Hon skrattade. »Ja, det vill säga, det var ju för resten alldeles rysligt. Men de sade ju alla att mina kopior voro så bra. Och det var de. Jag tror jag skulle kunna bli lycklig då —
Å, Jenny, om jag kände mig frisk. Om jag hade fred inom mig — inte var så förskrämd och oviss på mig själv — då skulle jag bli frisk. Och kunna arbeta — bara arbeta jämt och samt. — Jag skulle bli så snäll, så snäll, Herre Gud så snäll jag skulle bli!
Jag är inte snäll jämt. Det vet jag mer än väl. Jag ger efter för alla nycker, när jag har det så som nu. Men jag skall sluta upp — bara ni vill hålla av mig allesamman. I synnerhet du. Vi ska be den där Gram — nästa gång jag ser honom skall jag gå fram till honom och vara så snäll och söt, så du kan inte tro. — Vi ska be honom hem och ta honom med oss ut. — Jag skall gärna stå på huvudet för att roa honom. Hör du, Jenny — nu är du väl god på mig?»
