82
Helge undrade på om det var Gunnar Heggen det gällde — han hade aldrig kunnat bli riktigt klok på om det var något emellan de två. Och för tillfället var Heggen, som Helge hade hört skulle ha ett tämligen eldfängt hjärta, starkt upptagen av en ung dansk sjuksköterska, som uppehöll sig i Rom med en gammal dam, som hon skötte. — Det var denna rodnad, som han fann så underlig — den liknade henne så föga.
Den aftonen kom Fransiska hem innan han gick. Han hade sett föga till henne sen jul — men tillräckligt för att se, att han var henne fullkomligt likgiltig. Det var inte tal om nycker och barnsligt självsvåld nu mera. Det var bara som om hon inte såg andra människor längre — ett eller annat upptog henne fullständigt. Ibland gick hon rent som i sömnen.
Men han fortfor att uppsöka Jenny i alla fall, både på den trattoria, där hon brukade äta och på hennes rum. Han visste knappast själv varför han gjorde det. Men det var som om han trängtat till att råka henne.
En eftermiddag kom Jenny in i Fransiskas rum för att leta efter en terpentinflaska. Fransiska tog alltid hos Jenny vad hon behövde och lämnade aldrig igen det. Där låg Cesca på sin säng och snyftade hjärtslitande i kuddarna. Hon måste ha smugit sig upp, ty Jenny hade inte hört henne komma.
»Men käraste — vad är det — är du sjuk? —»
»Nej. Gå Jenny — kära, gå! Nej, jag vill inte säga dig det — du säger bara att det är mitt eget fel.»
Jenny såg att det inte tjänade något till att tala med henne. Då det var tedags gick hon till dörren och kallade på henne. Tack, hon skulle ingenting ha, sade Cesca.
Men på kvällen — hon låg i sängen och läste — smög Cesca sig plötsligt in i sin nattdräkt. Hennes ansikte var rödflammigt och svullet av gråt.
»Kan jag få ligga hos dig i natt, Jenny — jag står inte ut med att vara ensam, du —»
