Jenny makade åt sig. Hon svärmade inte för seden, men Cesca brukade komma och be att få ligga hos henne, då hon kände sig som värst olycklig.
»Nej, läs du, Jenny, jag skall inte störa — jag skall ligga alldeles stilla mot väggen, bara.»
Jenny låtsades, som om hon läste en stund. Fransiska snyftade då och då förgråtet till. Så frågade Jenny:
»Kan jag släcka — eller vill du det skall brinna?»
»Nej tack! Släck du bara!»
I mörkret slog hon armarna om Jenny och berättade snyftande:
Hon hade varit på Campagnan igen, med Hjerrild. Och så hade han kysst henne. Först hade hon bara gett honom litet ovett för hon trodde det var skoj av honom. Men så blev han så närgången så hon blev ordentligt ond.
»Och så ville han att jag skulle gå med honom till hans hotell i natt, och så sade han några gemena oanständigheter.» — Hon låg litet och skälvde som i feber. »Så sade han — om Hans förstår du. — Hans hade berättat om mig, då han visade Hjerrild min fotografi — så att Hjerrild trodde —
Begriper du Jenny —» hon pressade sig intill den andra — »ja, för jag gör det inte — att jag fortfarande kan hålla fast vid den där slusken —
Ja, Hans hade ju inte sagt mitt namn, ser du», sade hon om en stund. »Och han kunde ju inte tänka att Hjerrild skulle träffa mig. Eller känna igen mig efter fotografien, som jag var aderton år på.»
Den sjuttonde januari var det Jennys födelsedag, och
Fransiska skulle ge en liten middag ute på Campagnan,
på en liten osteria vid via Appia nuova. De hade inbjudit
Ahlin, Heggen, Gram och fröken Palm, den danska
sjuksköterskan.
Par om par gingo de från hållplatsen för spårvagnen
