84
ut i solskenet på den vita landsvägen. Det var vår i luften — den brunbleka Campagnan hade fått ett grågrönt skimmer över sig, och tusenskönorna, som stått och blommat så smått under hela vintern, började att breda ut sig i silverskimrande fläckar och så började otåliga knippen av ljusgröna skott på fläderbuskarna, längs gärdena, att bli större.
Där var lärkor, som hängde och darrade högt uppe under den blåvita himlen. Och värmen svepte allt som i en slöja — det låg dis därinne över staden och över de fula rödgula husblocken, som den hade strött ut över slätten. Albanerbergen och de vita småstäderna ovanför skymtade genom dimman bortom akvedukternas väldiga bågsträckor.
Jenny och Gram gingo före, och han bar hennes ljusgrå dammkappa. Hon var strålande vacker i en svart sidenklänning — han hade aldrig sett henne förut i annat än den grå klänningen eller promenaddräkt och blus. Det var som en ny och främmande kvinna han nu gick med. Hon var ju riktigt mjuk och rund om den slanka midjan i detta glänsande svarta, och så var klänningen nedringad i en smal djup fyrkant ner på bröstet, och huden och håret stod bländande ljust — hon hade också på sig en stor svart hatt; Helge hade sett henne med den förut, men inte lagt märke till den. Och så det ljusröda pärlbandet, det tog sig helt annorlunda ut till denna dräkten.
De åto ute i solskenet under de nakna vinrankorna, som tecknade ett fint, blåaktigt skuggnät på duken. Och fröken Palm och Heggen hade klätt bordet med tusenskönor — visserligen hade makaronerna varit färdiga en god stund, och de andra hade fått vänta tills de två kommo med dekoreringen. Men maten var god och vinet utmärkt, och frukten hade Cesca själv sökt ut i staden och kaffet med. — Och det skulle hon laga själv, sade hon, för att vara säker på att det blev gott.
Efter måltiden spatserade Heggen och fröken Palm
