omkring och studerade de marmorbitar, stycken av reliefer och inskriptioner, som blivit funna på ägorna och inmurade i husväggen. Kort därefter försvunno de om knuten. Ahlin blev sittande vid bordet och rökte med halvöppna ögon i solen.
Osterian låg nedanför en backsluttning. Gram och Jenny klevo på måfå uppför den. Hon plockade av de små vilda ringblommor som grodde i sluttningens rödgula sand.
»Sådana här finns det massor av på Monte Testaccio. Har ni varit där, Gram?»
»Ja, flera gånger. Jag var där i förrgår och såg på den protestantiska kyrkogården. Kameliaträden stå översållade av blommor nu. Och på den gamla delen hittade jag anemoner i gräset.»
»Ja, nu börjar de.» Jenny suckade litet. »Utanför Ponte Molle vid via Cassia så är det på ett ställe en sådan massa av anemoner. Jag fick några blommande mandelgrenar av Gunnar i morse — de har dem redan på Spanska trappan. Men de äro kanske konstlat uppdrivna.»
De hade kommit upp på höjden och gingo inåt ängsmarken. Jenny gick och såg ned. Det spirade över allt i det korta, sträva gräset — där stod klungor av spräckliga tistelblad och av några stora silvergråa blad och stekte sig i solen. De vandrade bortåt en ensam murmassa av sammanstörtat grus, som reste sig mitt på ängen — formlös och namnlös.
Blek, grågrön, böljade Campagnan runt omkring dem åt alla håll under den ljusa vårhimmeln och de drillande lärkorna. Dess gränser förlorade sig i soldiset. Staden därinne bakom dem blev bara till ett ljust töcken, och berg och moln flöto ihop, och akvedukternas gula båglinjer trädde fram ur ljusdiset och försvunno igen åt staden till. De otaliga ruinerna blevo bara små skinande murbitar utströdda bland grönskan, och pinjerna och eukalyptusträden vid de små rosenröda och ockergula husen stodo
