86
oändligt ensamma och mörka och övergivna ute i den blonda, tidiga vårens dag.
»Kan ni minnas den första morgonen, som jag var här nere, fröken Winge? Jag tyckte att jag kände mig besviken — och jag tänkte att det var för det att jag hade längtat så mycket och drömt så mycket att allt vad jag fick se måste bli blekt och fattigt mot mina drömmar. Har ni lagt märke till när man ligger en sommardag i solen med slutna ögon? När man öppnar dem äro alla färger liksom grå och utblekta en stund. Men det är bara därför att ögonen blivit svagare av att inte ha blivit använda ett slag — de mäktar inte strax att uppfatta den mångfald av färger som finns i verkligheten — det första intrycket blir ofullkomligt och fattigt. Förstår ni hur jag menar?»
Jennny nickade tankfullt.
»Ja, och det var också på det viset först med mig här. Rom överväldigade mig. Så såg jag er — ni gick förbi mig så hög och ljus och — främmande. Jag lade inte märke till Fransiska då — det var först inne i vinstugan. Jag satt tillsammans där med er främmande människor — det var egentligen första gången jag på allvar var tillsammans med främmande personer — annars hade det bara varit flyktiga möten på vägen mellan hemmet och skolan. Ett ögonblick blev jag helt förvirrad av det — jag tyckte att jag omöjligt kunde tala med folk. Och så välte det över mig, allt där hemifrån. Jag längtade nästan hem — och efter det Rom, som jag hade hört om och sett på tavlor — ni vet, far —.» Han skrattade kort. »Jag tyckte inte att jag kunde rå med mera. Bara att se på tavlor, som andra gjort och läsa vad andra hade skrivit och plocka ur och ordna om andras arbeten och leva med diktade människor i böckerna. — Jag kände mig så förtvivlat ensam bland er alla.
Men så sade ni det där om att vara ensam. Nu begriper jag det. — Ser ni tornet där borta? — Jag var
