där i går. Det är en rest som står kvar av ett fästningsverk från medeltiden — feodaltiden. Det finns nog i grunden många sådana torn ännu både omkring och i staden — man kan få se mitt i raden av gatufasaden en inbyggd mur, nästan utan fönster — det är en sådan där rest från rovriddarnas Rom. Det är den tid som man förhållandevis vet minst om. Jag intresserar mig just allra mest för den nu. Jag finner namn på döda människor i arkiven — man vet ofta inte mer än namnen på dem. Jag längtar efter att få veta mer om dem. Jag drömmer om Rom under medeltiden — då de slogs på gatorna och skränade med heta röda strupar och staden var full av rövarborgar — och där satt de inspärrade, deras kvinnor, döttrar av dessa vilddjur, med deras blod i sina ådror — och de bröto sig ibland ut de med, och fick väl plikta med livet, så som det gick till omkring de svartröda murarna. — Vi vet inte så mycket om den tiden — de tyska professorerna blir förskräckta och kan inte intressera sig för dem, därför att de inte kan stöpas om till bärare av abstrakta idéer — de äro bara nakna jag.
Herre Gud vilken ström av liv som har sköljt över det här landet och slagit upp i böljor kring varenda höjd med en stad eller borg på. Och ändå reser sig bergen nu nästan nakna och öde. Se på den ändlösa massan av ruiner — bara här ute på Campagnan. Och de berg av böcker, som har blivit skrivna om Italiens historia — ja om hela världshistorien. Hela den här av döda människor, som vi känner. Och hur försvinnande lite är det inte ändå, som blivit kvar efter alla de böljor av liv som sköljt fram, den ena efter den andra.
Och jag tycker det är så vidunderligt!
Så mycket som jag har talat med er, Jenny, och ni med mig. Och så känner jag er ändå inte alls. Som ni nu står där, ni skulle se själv hur det lyser om ert hår,
