88
är ni som ett sådant där okänt torn för mig, ni med. Det är så vidunderligt, tycker jag.
Har ni nånsin tänkt på att ni aldrig har sett ert eget ansikte? Bara en spegelbild. Vårt ansikte, när vi sover och sluter ögonen kan vi aldrig se. Är det inte underligt?
Det var min födelsedag och i dag är det er. Ni blir tjuguåtta år. Är ni glad för det? Ni som tycker att vart år som man har levt igenom är av värde.»
»Det sade jag inte. Jag sade bara att man ofta har åtskilligt att kämpa sig igenom innan man nått till tjugufem år, som man kan vara glad när man har kommit över. —»
»Men nu då?»
»Nu—»
»Ja, vet ni så bestämt vad nästa år kommer att medföra åt er? Hur ni kommer att använda det? Å, jag tycker livet är så överväldigande rikt på möjligheter — inte en gång ni med all er kraft skulle kunna utnyttja dem alla. — Tänker ni aldrig på det — blir ni inte orolig i ert hjärta av det, Jenny?»
Hon bara smålog, såg ned och trampade ut glöden på en cigarrettstump som hon kastat ifrån sig. Hennes fotled skimrade vit genom en svart flortunn strumpa. Hon följde med ögonen en gråvit fårahjord, som rann ned för bergsluttningen mitt emot.
»Nej men kaffet, Gram! De väntar naturligtvis på oss —»
De gingo tillbaka till osterian utan vidare samspråk. Backen slutade med en tvär sandbrant, just ovanför bordet där de hade suttit.
Ahlin låg framstupa över bordet med huvudet mot armarna. På duken omkring lågo ostkanter och fruktskal kringströdda mellan glas och tallrikar.
Fransiska i sin lövgröna dräkt stod lutad över honom
