90
backarna åt Bosco sacro — de urgarmla korkträden stodo med solglöd över sina mörka kronor.
»Jag borde väl ha tagit hatten på», Jenny strök sig över håret.
I den heliga lunden låg marken översållad med papper och full av orenlighet. På en stubbe i utkanten sutto två damer och virkade — några engelska småpojkar lekte kurra gömma bakom de väldiga stammarna. Jenny och Gram gingo ut ur lunden nedför sluttningen åt ruinen till.
»Egentligen», sade hon, »ska vi bry oss om att gå dit ned?» Och hon satte sig i sluttningen utan att avvakta svar.
»Nej — varför det för resten —» Helge sträckte ut sig framför henne i det torra, korta gräset. Han tog av sig hatten, och i det han stödde sig på armbågarna såg han på henne utan att tala.
»Hur gammal är hon egentligen?» frågade han plötsligt lågt »Cesca menar jag.»
»Tjugusex år.» Hon satt en stund och såg utåt.
»Jag är inte bedrövad», sade han sakta. »Ja, ni har nog förstått det — om det hade varit för en månad sen, så … Hon var så söt, varm och förtrolig mot mig en gång. Jag var inte van vid sådant. Jag tog det som — nåja, som Aufforderung zum Tanze. Men nu —
Jag tycker hon är söt, men det gör mig ingenting om hon dansar med en annan.»
Han låg och såg på henne.
»För det är nog er jag är förälskad i, Jenny», sade han plötsligt.
Hon vände sig halvt emot honom — smålog litet och skakade på huvudet.
»Jo», sade Helge bestämt. »Jag tror det. Jag kan inte veta det säkert. Jag har ju aldrig varit förälskad förr — det vet jag nu. Fastän jag har varit förlovad»
