— han skrattade lågt. »Ja, det var en av mina dumheter i mina gamla dumma dar —
Ja men Jenny — jag måste vara det. Det var förresten er jag såg den där kvällen — inte henne. Jag såg er redan på eftermiddagen — ni gick uppåt Corson. Jag stod där och tyckte att livet var nytt och sagolikt — och så gick ni förbi mig, ljus och slank och främmande. Sedan då jag hade gått omkring och drivit i den främmande staden så mötte jag er igen. Ja, jag fick syn på Cesca då också, så det var ju inte så underligt om jag blev lite förvirrad en stund. — Men det var er som jag såg först —
Och nu har vi två kommit till att sitta här —»
Hennes ena hand vilade mot sluttningen, nära hans. Han strök plötsligt över den. Efter ett litet tag flyttade hon handen.
»Ni blev väl inte ond, blev ni det? Nej, för det är ju ingenting att bli ond för. Varför skulle jag inte säga er, att jag tror att jag är förälskad i er? Jag kunde inte låta bli att röra vid er hand — jag måste känna att den var verklig. Ja, för jag tycker det är så eget att ni sitter där. Jag känner er ju inte alls fast jag har talat med er — jag vet visserligen att ni är klok och klartänkt och energisk — och god och sann, men det visste jag genast, då jag såg er och hörde er röst. Jag vet inte mera nu — men det är naturligtvis en hel massa annat —
Och det får jag kanske aldrig veta något om. Men jag kan till exempel se att den där sidenkjolen är glödhet — om jag lade huvudet i ert knä, så brände jag mig.»
Hon for ovillkorligt med handen över sitt sidensköt. —
»Ja, den suger till sig solen. Och det gnistrar om ert hår. Och inne i era ögon sipprar ljusstrålar fram. Er mun är alldelas genomskinlig, den ser ut som ett hallon i solen —»
Hon smålog, men såg lite brydd ut.
»Kan ni inte ta och kyssa mig?» sade han plötsligt.
Hon såg en sekund på honom.
