92
»Aufforderung zum Tanze —?» Hon smålog svagt.
»Jag vet inte, men ni kan inte bli ond för det, om jag ber er om en enda kyss. En sådan här dag. Jag talar ju bara om vad jag skulle önska. Varför skulle ni i grunden inte göra det?»
Hon satt som förut.
»Ja, finns det något skäl — Herre Gud, jag skall inte försöka att kyssa er, men jag förstår inte varför ni inte skulle kunna böja er ner och ge mig en aldrig så liten kyss, så som ni sitter där med solen på läpparna — det vore bara, som om ni klappade en barnunge och gav den en soldo — Jenny — det är ingenting för er, och det är allt vad jag önskar och i detta ögonblick önskar jag det så —» Han sade det leende.
Hon böjde sig plötsligt ner och gjorde det. Endast en sekund kände han hennes hår och varma mun snudda vid sin kind. Och han såg hela rörelsen av hennes kropp under det svarta sidenet, då hon böjde sig ned och då hon rätade upp sig igen. Men han såg att hennes ansikte, som var lugnt leende då hon kysste honom, efteråt såg en smula förvirrat och förskräckt ut.
Men han rörde sig inte — låg bara och smålog glatt ut i solskenet, och hon blev lugn igen.
»Ser ni», sade han till slut, och så skrattade han. »Nu är er mun precis som förut. Solen skiner på läpparna, ända in i blodet. Vad var det för er? Och jag är så glad.
Ni förstår väl att jag inte går och väntar att ni skall tänka mera på mig. Jag vill bara ha lov att tänka på er. — Ni får gärna sitta och tänka på allting annat under solen. De andra dansar — men det här är mycket bättre, bara jag får se på er.»
De tego stilla bägge två. Jenny satt med bortvänt ansikte och såg ut över Campagnan i solskenet.
Medan de gingo tillbaka till osterian pratade han lätt och muntert om allt möjligt — berättade historier om de
