Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


att inte skrämma henne än mer. Men under det att hon stod stilla och följde henne med blickarna, märkte hon, att flickan, medan hon flydde för henne, i sin förvirring och rädsla sprang rätt mot en vagn, som i full fart kom körande utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting annat var att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och dödad.

Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga olyckan, men hon hade alldeles förlorat väldet över sig själv, hon kunde inte en gång sänka ögonlocken. Hon stod alltså med vidöppna ögon och såg hur hästarna kommo emot den sjuka och stötte omkull henne. Men i nästa sekund hejdade sig de kloka, härliga djuren av sig själva. De ströko baklänges, satte fötterna hårt i marken för att kunna ta emot hela tyngden av den framåtrullande vagnen, kastade sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan att en hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna.

Gertrud trodde redan, att all fara var förbi. Den ryska flickan låg kvar på marken utan att röra sig, men det var väl bara därför, att hon hade svimmat av rädsla.

Människor rusade till från alla håll för att bistå den skadade. Gertrud var den första av alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ner för att hjälpa upp henne. Då såg hon, att blod rann fram under hennes huvud ut i gruset och att hennes ansikte, som låg uppåtvänt, stelnade till på ett besynnerligt sätt. “Hon är död”, tänkte Gertrud, “och det är jag, som har drivit henne till döden!”

I detsamma grep en man otåligt om Gertrud och kastade henne åt sidan. Han röt några ord till henne, som hon kunde förstå betydde något sådant, som att en förkastad varelse som hon inte var värd att röra vid den fromma, unga pilgrimen. I nästa ögonblick upprepades samma ord runtomkring henne. Man lyfte händerna hotande mot henne, trängde och knuffade henne, tills hon befann sig utanför den täta skaran, som hade samlats omkring den skadade.

För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna behandling, att hon knöt händerna. Hon ville försvara sig, hon ville

64