— Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?
— Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med sådden.
— Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt på vägen och somt i den goda jorden.
— Och den gamla stugan, säger fadern, som jag reste efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa och vi med.
Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta sinnelaget går att offra Gud sin egendom.
— Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?
— Halleluja, svarar fadern, jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och nu går jag ju ner till bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.
Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ännu vidhåller sitt beslut.
Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom huset stå höga balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av sav.
— Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte ha varit vackert, Gabriel?
180
