nödtvungen. Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. Jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men då hände något, som gjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.
Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma över honom.
Under tiden tänkte han: ”Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer.”
— Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.
Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av obehag. ”Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet”, tänkte han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade varit hennes fästman.
— Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett straff över dig.
— Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar ingenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå, Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.
Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. ”Du är bra dum”, straffade han sig själv, ”låt du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land.”
208
