Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:
— Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån dem.
— Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, att jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.
Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg. ”Förstår hon månne hur illa hon handlar?” frågade han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejdade sig. ”Det passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud för vad hon än gör”, tänkte han.
— Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer.
Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.
— Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än mindre att leva av än hittills. Och då han blir utan arbete, kommer han att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem.
Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom
