knapphet an öfwerflöd. Jag lemnar detta, och frågar, om rökt skinka blir bättre, då hon kokas i pontak? Jag finner det ej; hon må koka i hwad man wil, så är hon et rökt och saltadt swinkött, som tagit til sig smak af saltet och rökningen. Detta måste ju först kokas utur hänne, innan hon kan taga til sig någon styrka af det, hwari hon kokar. När saften är urkokad, blir skinkan torr och kärf, hwilket jag ej finner at pontaken kan ställa til rätta, men wäl öka kärfheten i det feta fläsket. Och lät wara, at pontaken skulle kunna göra någon wärkan med sin styrka; så gör det dock ingalunda så godt gagn, som då det slås i glasen. Jag kan således, om detta sättet at koka skinka i pontak, ej fälla annat omdöme, än at det är blott et yppigt påfund, som ej gagnar människan, men inleder hanne i den dårskap, at illa anwända Guds gåfwor.
Refbensspjell med grön sauce.
Sedan refbensspjellen legat 3 à 4 dagar i salt, huggas de på twå ställen af twärt öfwer, så at deraf blifwa 3 stycken. Derefter kokas de, tils de blifwa rått wäl kokade, då de tagas up, och man låter den starkaste hettan gå af dem, samt skär dem i små bitar, så at hwar bit består af twå ben. Imedlertid
