wara söt, men ej klifsug. Så bör ock Blanc Mangern ej wara för hård, utan så til sägandes dallrande; ej eller för lös: ty då står han ej på fatet, när han är slagen ur formen. Sådant måste man sielf weta at jämka, så at ändamålet winnes, som är at få en Blanc Mangern god och wacker: ty närmare derom kan ej sägas. När detta är i akttagit, sätter man Blanc Mangern på elden rör deri med en träslef, tils han kokat up, men lyfter honom då af elden, silar honom genom hårduk 2 à 3 gånger, och prässar wäl med en träslef, så at smaken och det finaste stötte av mandelen går wäl igenom hårduken. Detta silade och prässade slår man i en aflång melonform, eller en rund räflad, efter som fatet är, der Blanc Mangern skal ligga. Så snart han styfnat och kallnat i formen, håller man honom öfwer stark glödeld i et ögonblick, til dess han lossnar, då man lägger et fat öfwer, och stjelper häftigt om, at han kommer at ligga rätt på fatet. Och då är han färdig. Man kan taga mjölk i stället för söt grädda; men då blifwer han ej så god och hwit; och som hjorthorns substancen ej brukas för annat, än at gör Blanc Mangern styf, sedan han kallnat, men ej at göra smak; så tages ej mer deraf, än
