två dagar har man spanat efter er på alla tåg från Bombay.
— Hvad anklagar man då oss för? frågade Passepartout otålig.
— Det skall ni snart få höra, svarade domaren.
— Herr domare, sade mr Fogg, jag är engelsk medborgare och jag har rättighet att...
— Har man brustit i höflighet mot er? frågade mr Obadiah.
— Nej, på intet vis.
— Godt! Låt kärandena komma in.
På domarens befallning öppnades en dörr och tre hinduiska prester blefvo införda af en vaktmästare.
— Precis det, ja! mumlade Passepartout, jaså, de der skurkarne, som ville bränna vår unga dame å båle.
Presterna höllo sig raka inför domaren och notarien uppläste med högan röst en anklagelse mot Phileas Fogg och hans betjent för att ha kränkt en plats invigd åt den brahminska religionen.
— Ni har nu hört, sade domaren till Phileas Fogg.
— Ja, svarade han, och såg på sin klocka, och jag bekänner.
— Så, ni bekänner.
— Ja, och jag väntar, att dessa tre prester i sin tur bekänna hvad de ämnade taga sig före i Pillaji-pagoden.
Presterna sågo på hvarandra. De tycktes icke begripa hvad den anklagade sagt.
— Ja visst! utbrast Passepartout häftigt, just i Pillaji-pagoden, der de ämnade bränna sitt offer till döds.
Ny öfverraskning hos presterna och ytterlig förvåning hos domaren Obadiah.
