Londons, skulle afståndet icke varit mer än tolf tusen mil ungefär, under det Phileas Fogg var tvungen, till föjd af fortskaffningsmedlens anordning, att resa tjugosex tusen mil, af hvilka han hade tillryggalagt omkring sjutton tusen mil den 23 november. Men nu var färden klar och Fix fanns ej längre för att uppstapla några hinder!
Fogg kom också ganska riktigt fram den 23 november. Passepartout var ytterst glad härför. Man påminner sig, att den envisa karlen hade velat bibehålla London-tid på sin familjklocka och anse att klockan gick orätt i alla länder, genom hvilka han reste. Men den dagen, den 23 november, gick hans familjklocka, fastän hon hvarken skjutits fram eller tillbaka, alldeles precis som kronometrarne ombord.
Att Passepartout triumferade, förstås af sig sjelf. Han skulle bra gerna velat veta hvad Fix skulle kunnat säga, om han varit med.
— Den skurken, som rabblade upp för mig en hop smörja em meridianer, om solen, om månen! upprepade Passepartout. En sådan der karl, jo, om han finge göra som han ville skulle vi få snygga urmakare. Jag är alldeles säker på, att endera dagen skall solen besluta sig för att gå upp och ned efter min klocka!... Passepartout var okunnig derom, att om taflan på hans ur varit indelad i tjugofyra timmar, liksom de italienska klockorna, så hade han icke haft någon anledning att triumfera, ty visarne på hans skulle, då klockan var nio på morgonen ombord, ha visat nio på aftonen d. v. s. klockan tjugoett efter midnatt — en skillnad, som är precis lika med den som förefinnes mellan London och den hundraåttionde parallelen.
Men om också Fix varit i stånd att förklara
