206
— Ombord på paketångarne, återtog polisagenten brukade ni ju att taga ert parti whist?
— Ja, men här skulle det bli svårt. Jag har inga kort och inga medspelare.
— Åh, kort finnas nog att köpa här, sådana finnas till salu i alla amerikanska waggoner. Hvad angår medspelare, så kanske att mrs...
— Jo, bevars, svarade den unga qvinnan lifligt, jag kan spela whist. Det spelet ingår högst väsendtligt i en engelsk uppfostran...
— Och jag, sade Fix, har också anspråk på att kunna spela det spelet. Vi kunna ju taga en träkarlswhist?
— Ja må göra, mr, svarade Phileas Fogg, förtjust att få ett parti till och med på jernväg.
Passepartout skickades för att söka upp stewarten och återkom snart med två kortlekar, jettonlådor och ett bord. Ingenting fattades. Spelet började, mrs Aouda var mycket hemma i whist och hon fick till och med några komplimanger af den mycket stränge Phileas Fogg. Hvad polisagenten beträffar, så var han en skarp spelare och fullt vuxen vår gentleman.
— Nu ha vi honom fast, sade Passepartout för sig sjelf, nu skall han icke röra sig ur fläcken.
Klockan elfva på förmiddagen hade tåget uppnått midtpunkten mellan de båda oceanernas vatten. Man var i Passe-Bridger på sju tusen femhundratjugofyra engelska fots höjd öfver hafvets yta, en af de högsta punkter på denna väg genom Klippbergen. Ytterligare två tusen mil omkring, och passagerarne skulle ändtligen befinna sig på dessa ofantliga slätter, som sträcka sig ända till Atlanten och som naturen gjort så tjenliga för byggandet af en jernväg.
