På sluttningen mot den atlantiska bassinen utvecklade sig redan tillflödena och bifloderna åt North-Plattefloden. Hela norra och östra horisonten var betäckt af denna ofantliga, halfcirkelformiga vägg, som bildar norra delen af Klippbergen, dominerade af Laramie-toppen. Mellan denna krökning och jernbanan sträckte sig vidsträckta slätter, rikligt vattnade. Till höger om jernvägen lågo de första afsatserna af den bergmassa, som åt söder tornade upp sig ända så långt som till Arkansas-flodens källor, en af de vattensamlingar som lemna sitt vatten åt Missouri.
Klockan mellan 12 och 1 fingo de resande ett ögonblick se fort Halleck, som beherrskar denna trakt. Ännu några timmar och färden genom Klippbergen skulle vara fullbordad. Man kunde således nu hoppas, att ingen olyckshändelse skulle hindra tåget från att passera genom dessa svåra trakter. Det snöade ej mer. Det började bli kallt, stora foglar flögo sin väg, uppskrämda af lokomotivet. Ingen varg eller björn syntes till på slätten. Det var öknen i dess ofantliga kalhet.
Efter en präktig frukost, som serverades i kupén, började mr Fogg och hans medspelare sin evinnerliga whist, då plötsligt skarpa hvisslingar hördes. Tåget stannade.
Passepartout tittade ut genom dörren, men kunde ej se hvad det var som förorsakade detta uppehåll. Någon station såg han heller icke till.
Mrs Aouda och Fix fruktade ett ögonblick, att mr Fogg funderade på att gå ut ur vagnen. Men denne gentleman nöjde sig med att säga till sin betjent:
— Se då efter hvad det är!
Passepartout hoppade ur vagnen. Omkring fyratio
