208
af passagerarne hade stigit ur och bland dem öfverste Stamp Proctor.
Trainen hade stadnat framför en lykta med rödt. sken. Lokomotivföraren och konduktören hade stigit af och samtalade lifligt med en banvakt, som af stationsinspektoren på Medicine-Bow, stationen näst intill, blifvit skickad trainen till mötes. De resande hade gått fram till dem och deltogo i diskussionen, bland andra också öfverste Proctor, som hojtade och gestikulerade.
Passepartout, som slutit sig till gruppen, hörde banvakten säga:
— Det finns inte någon utväg att komma fram. Bron vid Medicine-Bow har satt sig och kan ej bära trainens tyngd.
Den ifrågavarande bron var en hängbro, som ledde öfver en fors, på en mils afstånd från det ställe der tåget stadnat. Efter banvaktens utsago var bron nästan färdig att ramla, flera af förbindningarna hade brustit och det var lifsfarligt att våga sig öfver den. Banvakten öfverdref således icke då han sade, att man icke kunde komma fram. Och då amerikanarne någon gång göra ett undantag från sin verldsbekanta bekymmerslöshet och drapera sig i försigtighetens mantel, skulle det vara en galenskap att sätta sig på tvären mot dem.
Passepartout, som icke vågade gå och förbereda sin husbonde härpå, lyssnade, med hopknipta tänder och orörlig som en staty.
— Såå, skrek öfverste Proctor, vi komma inte från stället, utan här skola vi bli stående i snön!
— Öfverste, svarade konduktören, man har telegraferat till stationen Omaha för att begära en train,
