men det är inte antagligt att den ankommer till Medicine-Bow före kl. sex.
— Sex! utbrast Passepartuot.
— Jo, så är det, svarade konduktören, och den tiden går åt för att till fots komma till stationen.
— Men den ligger ju blott en mil härifrån, sade en af passagerarne.
— Ja, en mil, ja, men på andra sidan strömmen.
— Men denna ström kan man väl komma öfver på båt? frågade öfversten.
— Omöjligt! strömmen har stigit genom regnandet, den är en skummande fors nu och vi måste göra en omväg på tio mil norrut för att finna ett grundt ställe, som kan öfvervadas.
Öfversten lade för en mustig kötted, han svor öfver bolaget, han svor öfver konduktören, och Passepartout var nära att instämma, så ursinnig var han. Här låg ett materielt hinder i vägen, hvilket husbondens alla banknoter ej skulle kunna aflägsna.
Missnöjet bland passagerarne var allmänt, ty utan att räkna dröjsmålet sågo de sig tvungna att företaga en femton mils vandring öfver slätten, som var betäckt af snö. Också väsnades de förskräckligt, deras utrop och svordomar skulle också säkerligen ha väckt Phileas Foggs uppmärksamhet, om denne gentleman ej varit uteslutande upptagen af sitt spelparti.
Emellertid blef det nödvändigt för Passepartout att omtala för honom hvad som hade inträffat och nedslagen styrde han sina steg till waggonen, då lokomotivföraren, en riktig yankee vid namn Forster, skrek med hög röst:
— Kanske finns det ändå ett medel att komma fram!
