220
ej förstod sig på att handtera regulatorn, hade släppt på ånga i stället för att afstänga den, så att lokomotivet, alldeles lössläppt, brusade fram med en förfärande hastighet.
Under tiden hade indianerna krupit in i waggonerna, der de sprungo omkring som ursinniga apor på sofforna och slogos man mot man med passagerarne. Genom vagnsfönstren kastade de ut de resandes effekter på marken. Skotten och ropen upphörde icke.
De resande fortforo att tappert försvara sig. Åtskilliga vagnar, som blifvit barrikaderade, utstodo en belägring, liksom voro de vandrande fästningar, som fördes framåt med hundra mils hastighet i timmen.
Allt från anfallets början hade mrs Aouda förhållit sig mycket käckt. Med revolvern i hand försvarade hon sig hjeltemodigt, skjutande genom de krossade fönsterrutorna, så snart någon vilde kikade in. Ett tjugotal indianer hade blifvit dödskjutne och fallit ned på vägen, och waggonhjulen krossade som maskar dem bland dem som hoppade ned på rälerna från gångbroarna. Flera passagerare, som blifvit svårt sårade af kulor eller klubbor, lågo här och der på sofforna.
Kampen hade redan räckt tio minuter och kunde ej sluta annat än till indianernas fördel, så framt man icke kunde stoppa trainen. Stationen vid fort Kearney låg nu ej på mer än två mils afstånd. Der fanns ett amerikanskt postkontor, men sedan detta blifvit passeradt skulle indianerna bli herrar öfver tåget mellan fort Kearney och den följande stationen.
Konduktören kämpade vid mr Foggs sida, men en kula kastade honom ned på vagnsgolfvet. När han föll ropade han:
