— Vi äro förlorade, om ej tåget stoppas inom fem minuter!
— Det skall bli stoppadt! sade Phileas Fogg, som ville komma ut ur vagnen.
— Stanna qvar! skrek Passepartout. Låt mig få bestyra om den saken!
Mr Fogg fick ej tid att hålla qvar den modige karlen, som öppnade en dörr, utan att bli sedd af indianerne, och lyckades glida ned under vagnen. Medan nu kampen fortgick och kulorna korssades ofvanför hans hufvud, kröp och klättrade Passepartout, tack vare sin utomordentliga vighet, och begagnande hvarje tag och fäste han kunde få, från den ena vagnen till den andra med förvånande skicklighet fram till trainens främre del. Han hade icke blifvit sedd och man hade icke kunnat se honom heller.
Hängande med ena handen mellan bagagevagnen och tendern, hakade han af kopplingskedjorna och afskrufvade sjelfva kopplet, naturligtvis ej utan den största svårighet, och trainen, afkopplad från lokomotivet, började nu gå saktare, under det lokomotivet flög åstad med ytterligare hastighet.
Trainen rullade fortfarande framåt under några minuter, bromsarne ansattes och tåget stadnade slutligen på mindre än hundrade stegs afstånd från stationen Kearney.
I största hast hade soldaterne i fortet ryckt ut med anledning af dånet af skotten. Detta hade indianerna icke väntat sig och innan trainen kunde alldeles stå stilla, hade bandet gifvit sig af åt alla håll.
Men när passagerarne ropades upp på stationens platform befanns det, att många saknades; bland dem den modige fransmannen, hvars sjelfuppoffrande handling hade räddat dem.
