då ångaren lade sig fast, under det ångan släpptes ut under ett bedöfvande oväsen.
Fix ställde sig på några stegs afstånd från landgången.
Passagerarne voro mycket talrika. Några stannade qvar på däck och betraktade det pittoreska panoramat af staden, men de flesta gingo i land.
Fix mönstrade mycket noga alla de passagerare, som satte foten på landbacken.
Just som han var sysselsatt dermed, kom en af dem fram till honom, efter att kraftigt ha knuffat undan en hop fellahs, som bestormade honom med tillbud om att vara honom till tjenst, och frågade artigt om han kunde upplysa honom om hvar engelska konsulatkontoret var beläget. I samma ögonblick tog passageraren fram ett pass, på hvilket han utan tvifvel ville hafva visering antecknad.
Instinktmessigt tog Fix passet och med några ögonkast hade han läst det der skrifna signalementet.
En ofrivillig rörelse kom öfver honom. Papperet skakade i hans hand: signalementet i passet var alldeles lika med det han erhållit från polischefen i London.
— Är det här passet ert? sade han till passageraren.
— Nej, svarade denne, det är min husbondes.
— Hvar är er husbonde?
— Han är qvar ombord.
— Men, sade agenten, han måste infinna sig personligen på konsulatet för att fastställa sin identitet.
— Är det nödigt, det?
— Ja, det måste ske.
— Och hvar ligger konsulatet?
— Der, i hörnet af torget, svarade agenten i det
