nyfikenhet honom längre än som var förståndigt. Efter att ha beskådat denna parsernas karnaval ställde han sina steg till bangården; då han passerade förbi den beundransvärda pagoden på Malebar-kullen, föll han på den förflugna idéen att gå in i pagoden.
Det var två saker, som han icke kände till, först att det är formligen förbjudet för kristna att gå in i vissa hinduiska pagoder, och vidare att de troende sjelfva icke få inträde der förr än de tagit af sig skorna utanför porten. Vi böra upplysa, att af kloka politiska skäl straffar engelska regeringen, som sjelf respekterar och vill att andra skola, äfven i de obetydligaste detaljer, respektera landets religion, mycket strängt hvar och en som öfverträder dess sedvänjor.
Passepartout gick in utan att ana någonting ondt och beundrade liksom en vanlig turist det bländande glittret i den brahminska ornamenteringen, då han plötsligt blef omkullslagen på de heliga golfstenarna. Tre prester störtade sig ursinnigt på honom, ryckte af honom hans skor och strumpor och började att kringklappa honom, allt under det de utstötte vilda skrän.
Fransmannen, stark och vig som han var, reste sig hastigt upp; med ett knytnäfslag och en spark slog han omkull två af sina motståndare, som lågo der så långa de voro, och skyndande ut ur pagoden det allra fortaste han kunde komma med sina ben, hade han snart hunnit undan den tredje, som sprungit efter honom, upphetsande folkhopen.
Klockan fattades fem minuter i åtta, således blott några minuter före tågets afgång; utan hufvudbonad, barfotad, och i tumultet hade han tappat bort de köpta sakerna — på det viset kom Passepartout till Great Indian Penninsular-jernvägens bangård.
