med sina stenhus, skuggade af kokospalmer. Ehuru det var så tidigt på morgonen sågos dock eleganta herrar ute på promenad i präktiga vagnar.
Palkigharin stannade utanför ett hus, som såg simpelt ut och som icke tycktes vara något boningshus. Polismannen lät sina fångar — man kunde verkligen benämna dem så — stiga ur och förde in dem i ett rum, med galler för fönstren.
— Klockan half nio skolen I inställas inför domaren Obadiah, sade han.
Dermed gick han sin väg och läste dörren.
— Se så, nu ha vi det just bra, nu äro vi arresterade! sade Passepartout och slog sig ned på en stol.
Mrs Aouda vände sig genast till mr Fogg och sade till honom med en röst, hvars skälfning hon förgäfves sökte dölja:
— Ni måste lemna mig åt mitt öde! Det är för min skull ni blir förföljd. Det är derför att ni räddat mig!
Phileas Fogg nöjde sig med att svara, att detta vore omöjligt. Förföljd, för »Sutty»-affären! Oantagligt alldeles! Huru skulle väl kärandena våga infinna sig? Nej, här var något misstag å färde. Mr Fogg tillade, att i hvilket fall som helst skulle han ej öfvergifva den unga qvinnan, utan föra henne till Hongkong.
— Men ångbåten afgår ju i middag! anmärkte Passepartout.
— Före middagstiden äro vi ombord, svarade den lugne gentlemannen.
Detta yttrades så tydligt, att Passepartout ej kunde låta bli att säga för sig sjelf:
— Parbleu! det är säkert, förstås. Före middagen äro vi ombord!
