— Jag menar, rent ut sagt, att det är höjden av ogrannlagenhet. De kunde lika gärna gripa min husbonde och ta pengarna ur fickorna på honom.
— Det är just meningen, sade Fix.
— Men det är ju ett skändligt försåt! ropade Passepartout.
Utan att tänka på det drack han ur glaset, som Fix fyllde med konjak, och blev följaktligen allt mer het och ivrig.
— En nedrig fälla! Och sådana där kallar sej kamrater, fina herrar, gentlemän! utbrast han.
Nu var det Fix, som kände sitt förstånd stå stilla.
— Ja ha, just kamrater! Medlemmar av »Framstegsklubben», riktiga hedersknyfflar! Men ser ni, min husbonde är en hedersman, han, och om han försöker vinna sitt vad, är det alldeles i sin ordning! Det säjer jag, Passepartout.
— Vem tror ni då, att jag är? sporde Fix.
— Åh bevars — de där hedersmännens ombud med uppdrag att ränna oss i hälarna och kontrollera vår resa! Ni är ute i ett ovanligt lumpet ärende, min herre! Jag har för längesedan genomskådat er, fast jag inte brytt mej om att blotta er för min husbonde.
— Han vet således ingenting? utropade Fix livligt.
— Ingenting alls!
Och Passepartout förde ånyo glaset till sina läppar.
Polisagenten lutade pannan i handen och funderade ett ögonblick. Vad skulle han göra?
Passepartout var synbarligen icke sin herres medbrottsling. Han hade säkerligen ej ens en aning om
