TJUGUNIONDE KAPITLET.
»Fiskmåsen» styr till havs.
Fiskmåsen var en liten vacker skonert med skarp förstäv, behagliga former och väl avpassad sträckning i vattenlinjen. Den liknade en kappseglingsbåt och hade också flera gånger vunnit pris vid lotsarnas tävlingar. Däcket var skurat vitt som elfenben, kopparbeläggningen blank och beslagen prydliga. Det syntes, att skepparen John Bunsby var stolt över sin skuta och mån om hennes yttre.
Besättningen utgjordes av fyra man och skepparen själv. Alla kände väl till farvattnen och tvekade ej ett ögonblick att gå i en båt, om det gällde att hjälpa ett fartyg i sjönöd. Bunsby var en kraftig, solbränd fyrtiofem års man med livlig blick och bestämd hållning, ägnad att ingiva den räddaste landkrabba förtroende till hans sjömannaduglighet. Fogg och Aoda stego ombord. Fix var där redan. Genom akterkappen kom man ned i en fyrkantig kajuta, vars väggar voro utvidgade till kojer. Inunder sträckte sig i halvcirkel en stoppad soffa. I mitten stod ett bord, som upplystes av en hänglampa. Det hela var ej rymligt men snyggt.
— Jag beklagar, att jag ej kan bjuda er på något bättre än jag har, sade Fogg till Fix.
Fix bugade sig utan att svara. Han kände sig lite skamsen över att nödgas stå i förbindelse till sin brottsling.
