sydspetsen av Newfoundlandsbankarna, denna farliga punkt, där vinden är nyckfull och tjockan tät. Under natten sjönko både barometern och termometern, vinden gick över på nordost och blev bitande kall. Seglen måste beslås och mera ånga släpptes på; fartyget stampade våldsamt och farten minskades av sjögången. Snart övergick brisen nästan till orkan; kunde ångaren ej hålla sig uppe mot sjön, kunde den löpa fara att komma i drift för stormen, och då skulle alla gå okända öden till mötes. Men Fogg var en man, som förstod sin sak i grund och bibehöll sin kurs utan att ens minska ångan. Kunde ej båten lyfta sig upp på de mötande vågorna, skar den sig genom dem. Däcket försvann emellanåt under vattnet, men framåt gick det alltjämt.
Kapten Speedy satt fortfarande kvar i sin hytt, svor och tjöt och utstötte de fruktansvärdaste hotelser. Passepartout måste ha ögonen med sig, då han bar mat till honom. Fogg tycktes ej ens veta om, att där på båten fanns någon annan kapten än han själv.
Den sextonde december var det 75 dagar sedan Fogg och Passepartout lämnade London. Den farligaste hälften av överfarten var verkställd, och hade det varit sommar, skulle inga skäl till farhågor ha förelegat, men nu var man i hög grad beroende av den ombytliga väderleken.
Den dagen såg Passepartout maskinisten komma upp på däck, gå bort till herr Fogg och samtala ivrigt med denne. Den trogne tjänaren greps av en oförklarlig oro och närmade sig oförmärkt för att komma underfund med vad som sades. Först uppfattade han endast enstaka ord. Därpå hörde han sin husbonde säga:
