Den här sidan har korrekturlästs
§ §
107
Sång 8.
Trodde du i trä dig träffa,
Slå mot något furuvirke,
Eller taga uti tallved,
Bita i ett björkträdsstycke,
Då du slant mot själva köttet,
Halkade mot mina ådror!»
Nu att trolla han begynner,
Själv han börjar att besvärja,
Läser ursprungsord grundenligt,
180. Trolldomsrunor uti ordning;
Några ord han dock ej minnes,
Stora ursprungsord om järnet,
För att nu en bom bereda,
Att ett lås tillvägabringa
För det sår som järnet skurit,
Som den blåa munnen bitit.
Redan blodet flöt i strömmar,
Brusade i strida forsar,
Överhöljde markens bärskaft,
190. Täckte ljungen uppå moar;
Icke fanns det någon tuva,
Som ej snart blev översvämmad
Av det alltför rika flödet,
Vilket rykande sig trängde
Från den sanne hjältens knäled,
Tån på gamle Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Lav ifrån en sten sig ryckte,
Sökte mossa ifrån kärret,
200. Gräs sig rev från markens tuvor,
Slå mot något furuvirke,
Eller taga uti tallved,
Bita i ett björkträdsstycke,
Då du slant mot själva köttet,
Halkade mot mina ådror!»
Nu att trolla han begynner,
Själv han börjar att besvärja,
Läser ursprungsord grundenligt,
180. Trolldomsrunor uti ordning;
Några ord han dock ej minnes,
Stora ursprungsord om järnet,
För att nu en bom bereda,
Att ett lås tillvägabringa
För det sår som järnet skurit,
Som den blåa munnen bitit.
Redan blodet flöt i strömmar,
Brusade i strida forsar,
Överhöljde markens bärskaft,
190. Täckte ljungen uppå moar;
Icke fanns det någon tuva,
Som ej snart blev översvämmad
Av det alltför rika flödet,
Vilket rykande sig trängde
Från den sanne hjältens knäled,
Tån på gamle Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Lav ifrån en sten sig ryckte,
Sökte mossa ifrån kärret,
200. Gräs sig rev från markens tuvor,
