Den här sidan har korrekturlästs
§ §
108
Sång 8.
Att det svåra såret täppa,
Att den onda porten stänga;
Ej det ringaste det båtar,
Dämmer ej det allra minsta.
Ren av smärtan han besväras,
Svårare hans plågor bliva;
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar då att bittert gråta,
Spänner fålen uti redet,
210. Bruna travaren för släden,
Själv i släden sig han slänger,
Sätter sig i granna skrindan.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten;
Fålen sprang och färden framled,
Släden skrann och vägen avtog.
Slutligen en by sig närmar,
Trenne vägar honom möta.
Gamle trygge Väinämöinen
220. Åker längs den lägsta vägen,
Till den nedersta bland gårdar.
Där han spörjer över tröskeln:
»Finnes kanske här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes smärtor kände,
Som förmådde plågor stilla?»
Satt ett barn på stugugolvet,
Liten gosse närmast ugnen,
Denne svarar då och säger:
230. »lcke finnes här i gården
Att den onda porten stänga;
Ej det ringaste det båtar,
Dämmer ej det allra minsta.
Ren av smärtan han besväras,
Svårare hans plågor bliva;
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar då att bittert gråta,
Spänner fålen uti redet,
210. Bruna travaren för släden,
Själv i släden sig han slänger,
Sätter sig i granna skrindan.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten;
Fålen sprang och färden framled,
Släden skrann och vägen avtog.
Slutligen en by sig närmar,
Trenne vägar honom möta.
Gamle trygge Väinämöinen
220. Åker längs den lägsta vägen,
Till den nedersta bland gårdar.
Där han spörjer över tröskeln:
»Finnes kanske här i gården
Den som järnets dåd besåge,
Som en hjältes smärtor kände,
Som förmådde plågor stilla?»
Satt ett barn på stugugolvet,
Liten gosse närmast ugnen,
Denne svarar då och säger:
230. »lcke finnes här i gården
