Den här sidan har korrekturlästs
§ §
122
Sång 9.
Brutit eden som du svurit,
320. Ätit, likt en hund, din heder,
Då du här din ätt har gnagat,
Och din släkt med munnen fattat?
»Vem har dig till dådet drivit,
Manat dig till usla bragden?
Månn’ din fader eller moder,
Eller ock din äldste broder?
Månn’ din allra yngsta syster,
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
330. Ej din äldste broder heller,
Ej din allra yngsta syster,
Icke andra höga fränder:
Själv du gjort det onda dådet,
Kalma-bragden själv förövat!
»Kom nu att ditt dåd beskåda,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrn jag åt din mor det säger,
Hos den gamla mig beklagar:
Mera får en mor att göra,
340. Större blir den gamlas möda,
När en son begår vad ont är,
När ett barn sig illa skickar.
Ord att stilla blodet.
v. 342—416.
»Stanna blod, hör upp att flyta,
Att i strida strömmar välla,
Att emot mitt huvud stänka,
Att på mig mot bröstet brusa;
Stanna lik en vägg orörlig,
Stå likt gärdesgården stilla,
320. Ätit, likt en hund, din heder,
Då du här din ätt har gnagat,
Och din släkt med munnen fattat?
»Vem har dig till dådet drivit,
Manat dig till usla bragden?
Månn’ din fader eller moder,
Eller ock din äldste broder?
Månn’ din allra yngsta syster,
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
330. Ej din äldste broder heller,
Ej din allra yngsta syster,
Icke andra höga fränder:
Själv du gjort det onda dådet,
Kalma-bragden själv förövat!
»Kom nu att ditt dåd beskåda,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrn jag åt din mor det säger,
Hos den gamla mig beklagar:
Mera får en mor att göra,
340. Större blir den gamlas möda,
När en son begår vad ont är,
När ett barn sig illa skickar.
Ord att stilla blodet.
v. 342—416.
»Stanna blod, hör upp att flyta,
Att i strida strömmar välla,
Att emot mitt huvud stänka,
Att på mig mot bröstet brusa;
Stanna lik en vägg orörlig,
Stå likt gärdesgården stilla,
