Den här sidan har korrekturlästs
§ §
349
Sång 22.
I ett hjärta, mörkt som kolet,
I ett sinne, svart som sotet!
Sådant är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en vårens morgonrodnad,
Som en sommarmorgon solljus;
Huru äro mina tankar,
Hur är väl mitt dystra inre?
Som den flacka insjöstranden,
180. Som en kant av mörka molnet,
Som en dunkel natt om hösten,
Som den mulna vinterdagen,
Mulnare ännu än denna,
Mera dyster än en höstnatt!»
Gårdens gamla tjänstekvinna,
Som för alltid där var bosatt,
Tog till orda nu och sade:
Sång för att bringa
brudet til tårar.
v. 188—382.
»Så det går, du unga jungfru!
Minns du icke, vad jag sagt dig,
190. Vad jag yttrat hundra gånger:
Bliv ej glad, om friarn kommer,
Ej åt friarns mun dig fägna,
Lita ej på ögats blickar,
Ej uppå hans stolta fotsteg,
Ljuvligt tal han för i munnen,
Tjusande hans öga blickar,
Om ock Lempo invid kinden,
Om vid munnen döden bodde!
»Så jag ständigt jungfrun rådde,
200. Lärde så min lilla syster:
I ett sinne, svart som sotet!
Sådant är den sällas sinne,
Lynnet hos en lyckans gunstling,
Som en vårens morgonrodnad,
Som en sommarmorgon solljus;
Huru äro mina tankar,
Hur är väl mitt dystra inre?
Som den flacka insjöstranden,
180. Som en kant av mörka molnet,
Som en dunkel natt om hösten,
Som den mulna vinterdagen,
Mulnare ännu än denna,
Mera dyster än en höstnatt!»
Gårdens gamla tjänstekvinna,
Som för alltid där var bosatt,
Tog till orda nu och sade:
Sång för att bringa
brudet til tårar.
v. 188—382.
»Så det går, du unga jungfru!
Minns du icke, vad jag sagt dig,
190. Vad jag yttrat hundra gånger:
Bliv ej glad, om friarn kommer,
Ej åt friarns mun dig fägna,
Lita ej på ögats blickar,
Ej uppå hans stolta fotsteg,
Ljuvligt tal han för i munnen,
Tjusande hans öga blickar,
Om ock Lempo invid kinden,
Om vid munnen döden bodde!
»Så jag ständigt jungfrun rådde,
200. Lärde så min lilla syster:
