Den här sidan har korrekturlästs
§ §
438
| men tillfogar sig med sin yxa ett djupt sår i knäet, och förmår ej stilla blodflödet: 133—204. — Han söker hjälp i trenne skilda gårdar och finner slutligen en gubbe, som lovar att hämma blodet och bota skadan: 205—282 | sid. 101—110 |
| Nionde sången. Väinämöinen förtäljer för den gamle järnets ursprung: 1—266. — Gubben uttalar smädeord mot järnet och förmår genom besvärjelser blodet att stanna: 267—418. — Han låter sin son bereda en salva, bestryker och förbinder såret; Väinämöinens knä läkes och han tackar Gud för vunnet bistånd: 419—586 | sid. 111—130 |
| Tionde sången. Väinämöinen återkommer till hemmet och uppmanar Ilmarinen att begiva sig till Pohjola, där han kunde vinna den unga Pohja-dottern genom att förfärdiga Sampo: 1—100. — Ilmarinen är dock föga hugad för denna färd; Väinämöinen bringar honom då genom list till Pohjola: 101—280. — Ilmarinen smider Sampo, som av Pohjolas värdinna inneslutes i ett berg: 281—432. — Ilmarinen begär nu Pohja-dotterns hand, men hon avslår under åtskilliga förevändningar anbudet: 433—462. — Ilmarinen erhåller en båt, återvänder till Kalevala och omtalar för Väinämöinen att han smitt Sampo färdig: 463—510. | sid. 131—148 |
| Elfte sången. Lemminkäinen begiver sig åstad för att vinna den högättade Saari-jungfruns, Kyllikkis hand: 1—110. — I början begabbas han av Saaris tärnor, men ställer sig snart med dem på förtrolig fot: 111—186. — Endast Kyllikkis ynnest lyckas han icke vinna; han bortrövar henne därför med våld och avreser med henne till hemmet: 187—272. — Kyllikki sörjer över sitt öde, och förebrår Lemminkäinen hans stridslystna sinne; han lovar henne då att aldrig draga ut i strid, om hon förbunde sig att aldrig gå till dans |
