Kalevala/Sång 10
< Kalevala
| ← Sång 9. |
|
Sång 11. → |
TIONDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog sin fåle, brun till färgen,
Spände hingsten uti redet,
Bruna springaren för släden,
Själv han sig i släden slängde,
I sin skrinda upp sig höjde.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten.
Fålen springer, färden lider,
10. Släden glider, vägen avtar,
Medarna av björkträd knaka,
Lokan, gjord av rönnträd, knarrar.
Fram med gny och brak han färdas,
Åker över kärr och marker,
Över vida svedjesträckor;
Färdas fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Till den långa bron han kommer,
Fram till Kalevalas moar,
20. Hem till Osmos åkerrenar.
Höjde då sin röst och sade,
Yttrade och tog till orda:
»Ulv, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, döda vrånge lappen,
Som har sagt att jag ej mera
Levande skall hemmet skåda,
Ej, så länge tiden varar,
Medan gyllne månen strålar,
Hinna Väinö-hemmets sveder,
30. Uppnå Kalevalas moar!»
Därpå gamle Väinämöinen
Sjöng och övade sin vishet;
Sjöng en gran med blommig krona,
Blommig krona, gyllne grenar;
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde den tvärs genom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Under himlen ut dem bredde.
Sjunger och sin vishet övar,
40. Sjunger månen upp att lysa
Uti granens gyllne krona,
I dess grenar Karlavagnen.
Nu med gny åstad han åker,
Fram emot det gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan nedtryckt mössa,
Över att han Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lovat bort för egen räddning,
50. Till en lösen för sitt huvud,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.
Hingsten stannade vid ändan
Av den nya Osmo-åkern;
Därpå gamle Väinämöinen
Höjde huvudet ur släden,
Hörde då ett dån ur smedjan,
Hammarslag ur smedens kolhus.
Gamle trygge Väinämöinen
60. Själv sig in i smedjan skyndar;
Där stod smeden Ilmarinen
Hurtigt smidande och högljutt;
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Var har du så länge varit,
Tillbragt hela denna tiden?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Där jag varit har så länge,
70. Levat hela denna tiden,
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
Slunkit fram på Lapplands stigar,
Uti trolldomsmännens nejder!»
Därpå smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»O du gamle Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig,
Säg vad har du att förtälja
80. Från din färd, då hem du kommit?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Mycket har jag att förtälja:
Uti Pohja finns en tärna,
I den kulna byn en jungfru,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bäste männer:
Halva Pohja prisar henne,
Ty hon är den skönsta tärna:
Månen sken på hennes panna,
90. Solen skimrade på bröstet,
Otava från hennes axlar,
Karlavagnen ifrån skuldran.
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig,
Gå att denna tärna vinna,
Flickan med de fagra lockar!
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Får du flickan för din möda,
100. För ditt arbet’ sköna jungfrun.»
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Så har du då bort mig lovat,
Bort till Pohjola, det mörka,
Som en lösen för din frihet,
Såsom priset för ditt huvud?
Aldrig nånsin här i livet,
Ej så länge månen strålar,
Vill jag nalkas Pohjas gårdar,
110. Sariolas timmerstugor,
Nejderna där männer dräpas,
Hjältar uti havet dränkas.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
Ȁnnu finns ett annat under,
Finns en gran med blomrik krona,
Blomrik krona, gyllne grenar,
Uppå Osmo-åkerns jordvall;
Månen i dess krona lyser,
120. Karlavagnen från dess grenar.»
Sade smeden Ilmarinen:
»Detta ej för sant jag håller,
Förrän själv jag går att se det,
Skådar det med egna ögon.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Om du icke tror uppå det,
Må vi oss bege att skåda
Om det sant är, eller osant.»
Ut de gingo att beskåda
130. Granen med sin blomsterkrona:
En var gamle Väinämöinen
Och den andre Ilmarinen.
När de fram till stället kommit
Uppå Osmo-åkerns jordvall,
Smeden tätt invid sig ställde
Att den nya gran beundra,
Från vars grenar Karlavagnen,
Från vars krona månen lyste.
Därpå gamle Väinämöinen
140. Själv till orda tog och sade:
»Nu, O smed, min egen broder,
Klättra upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
Ifrån granens gyllne krona!»
Därpå smeden Ilmarinen
Stiger i det höga trädet,
Upp emot den höga himlen,
Klättrar upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
150. Ifrån granens gyllne krona.
Granen med den sköna kronan,
Talln, med yvig blomtopp, talar:
»O du man förutan insikt,
Ytterst oerfarne hjälte!
Oförståndigt upp du stigit,
Lik ett barn uti min krona,
För att nedta månens skenbild,
För att fånga falska stjärnor!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Började att sakta sjunga;
Sjunger vinden upp att virvla,
Luften att förbittrad rasa,
Därpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
»Storm, tag honom med i båten,
Vind, för honom i din farkost,
Bringa honom skyndsamt hädan
Bort till Pohjola, det mörka!»
Vilt begynner vinden virvla,
170. Luften börjar häftigt rasa,
Tager smeden Ilmarinen,
Bringar honom skyndsamt dädan,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.
Därpå smeden Ilmarinen
Färdades med största snabbhet
Långsmed vindens väg i rymden,
Långsmed stormens stråt i luften,
Över månen, under solen,
180. Utmed Karlavagnens skuldror;
Uppå Pohjas gård han stannar,
Uppå Sariolas badväg,
Obemärkt av gårdens hundar,
Av dess gläfsare ej varsnad.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Råkar ut på gården träda;
Själv hon yttrar då och säger:
»Vem kan du bland männer vara,
190. Vilken ur de hjältars skara?
Hit på vindens stråt du kommit,
Uppå vårdagsstormens slädväg,
Och på dig ej hundar skälla,
Ingen ullsvans mot dig gläfsar.»
Sade smeden Ilmarinen:
»Hit jag icke heller kommit
Att av bygdens hundar rivas,
Mot mig reta någon ullsvans
Här, vid obekanta dörrar,
200. Portar, dem jag icke känner».
Därpå Pohjolas värdinna
Sporde av den komne gästen:
»Har måhända du lärt känna
Och förnummit eller sport om
Den där smeden Ilmarinen,
Den så konsterfarne hamrarn?
Redan länge är han väntad,
Ren i många tider saknad
Här vid Pohjas landamären,
210. Att den nya Sampo smida.»
Det var smeden Ilmarinen,
Själv han yttrade och sade:
»Väl har jag mig lärt att känna
Den där smeden Ilmarinen,
Ty jag själv är Ilmarinen
Den så konsterfarne hamrarn.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Skyndade sig in i stugan,
220. Yttrade och tog till orda:
»Du min egen yngsta dotter,
Du, bland mina barn mig kärast,
Tag nu på dig allt det bästa,
Välj den vitaste av dräkter,
Med de allra skönsta fållar,
Fäst det vackraste vid bröstet,
Kring din hals det prydligaste,
Det mest granna vid din tinning,
Att av rodnad kinden strålar,
230. Att ditt anlets fägring varsnas!
Nu har smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit för att Sampo smida,
Sira ut det granna locket.»
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad,
Hon de bästa kläder valde,
Av den allra största renhet,
Uti femfald dräkt sig klädde,
240. Fäste smycken på sitt huvud,
Påtog spännen utav koppar,
Prydde sig med gyllne gördlar.
Trädde ur sin bod i stugan,
Smög sig sakta in från gården;
Livligt hennes ögon lyste,
Hög var hennes öronprydnad,
Vackert hela hennes anlet,
Röda voro hennes kinder,
Rikligt guld hon bar på bröstet,
250. Silversmycken på sitt huvud.
Själva Pohjola-värdinnan
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohja-gårdens pörten,
Sariolas timmerstugor;
Här med mat hon mannen mättar,
Och med dryck förplägar honom,
Fägnar honom på det bästa,
Därpå yttrar hon och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
260. Du, en hamrare evärdlig,
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en sommartackas ullstrå,
Får du såsom lön min dotter,
Sköna jungfrun för din möda!»
Då tog smeden Ilmarinen
270. Själv till orda så och sade:
»Väl förmår jag Sampo smida,
Hamra hop det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en sommartackas ullstrå,
Jag som själv på himlen smidit,
Som på luftens lock har hamrat,
Då dess början ej var börjad,
280. Ej det minsta grand var färdigt.»
Nu han går att Sampo smida,
Att dess granna lock utsira,
Frågar efter ställets smedja,
Söker efter smedjeredskap;
Ingen smedja finns på stället,
Ingen smedja, ingen blåsbälg,
Ässja ej och städ ej heller,
Icke hammare, ej skaft ens.
Därpå smeden Ilmarinen
290. Yttrade ett ord och sade:
»Kvinnor gärna här må tveka,
Tölpar verket halvgjort lämna,
Ej en man, om även sämre,
Om ock svagare han vore!»
Plats han söker för sin ässja,
Rum att breda ut sin blåsbälg,
Uppå markerna därborta
Invid Pohjas åkerändor.
Söker en dag, söker tvenne,
300. Men uppå den tredje dagen
Finner han ett gråsprängt stenblock,
Råkar på en hop av klippor,
Här sig smeden slutligt ställer,
Hamrarn hit sin eld förlägger:
En dag bälgarna han reder,
Bygger ässjan på den andra.
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Driver ämnena i elden,
310. Smedjestoffet i sin ässja,
Tager trälar till att pusta,
Män med halv manskraft att fläkta.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Draga bälgen oförtrutet,
Under trenne sommardagar,
Under trenne sommarnätter;
Stenar under deras hälar,
Klippor under tårna växte.
Men uppå den nästa dagen
320. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjer för att skåda
Uti smideshärdens botten,
Vad ur elden komma skulle,
Vad som ginge fram ur lågan.
Fram ur elden står en båge,
Tränger sig ett gyllne armborst,
Gyllene, med silverspetsar,
Med ett brokigt skaft av koppar.
Skön är bågen till att skåda,
330. Men den har dock onda vanor:
Fordrar varje dag ett huvud,
Och de bästa dagar tvenne.
Själve smeden Ilmarinen
Gläds häråt ej alltför mycket,
Bryter bågen uti stycken,
Kastar den i elden åter,
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
På den dag, som därpå följde,
340. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten:
Fram en båt ur elden trängde,
Röd en farkost steg ur hettan,
Guldutsirad var dess framstäv,
Tullarna av koppar gjutna.
Skön är båten till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Utan skäl i krig den drager,
350. Ut i örlig utan orsak.
Det var smeden Ilmarinen,
Ej han glädes häråt heller,
Bryter båten uti stycken,
Kastar dem uti sin eldstad;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
När den tredje dagen inföll,
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
360. Uti bottnen av sin ässja:
Fram ur elden steg en kviga,
Guldbehornad, utur hettan,
Med sjustjärnans blink på pannan,
Solens skiva på sitt huvud.
Skön är kvigan till att skåda,
Men hon har dock onda vanor:
Ständigt sover hon i skogen,
Stjälper mjölken ut på marken.
Det är smeden Ilmarinen,
370. Ej han glädes häråt heller,
Kon han hugger uti stycken,
Kastar dessa uti elden;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
Nu uppå den fjärde dagen
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten;
Fram en plog ur elden trängde,
380. Steg, med bill av guld, ur hettan,
Bill av guld och skaft av koppar,
Och en silverknopp på skaftet.
Skön är plogen till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Andras åkrar upp den plöjer,
Drager fåror över fälten.
Det är smeden Ilmarinen,
Ej han gläds åt detta heller,
Plogen bryter han i stycken,
390. Kastar dem uti sin ässja;
Tager vindarna att pusta,
Väderilarna att flåsa.
Vindarna, de pusta väldigt,
Östan pustar, västan pustar,
Sunnanvinden ännu mera,
Nordan blåser på med styrka;
En dag pusta de, och tvenne,
Pusta inpå tredje dagen;
Lågan ut ur fönstret kastas,
400. Gnistor spraka ut ur dörren,
Dammet upp mot himlen flyger,
Röken tjock till molnen stiger.
Det var smeden Ilmarinen,
När nu trenne dar förlidit,
Ned han böjde sig att skåda
Uti djupet av sin ässja;
Såg att Sampo nu sig danat,
Att sig granna locket bildat.
Därpå smeden Ilmarinen,
410. Den evärdelige hamrarn,
Företager sig att smida,
Hamrar hurtigt med sin slägga,
Smider Sampo konsterfaret:
Vid dess ena kant en mjölkvarn,
Och en saltkvarn vid den andra,
Vid dess tredje kant en myntkvarn.
Nu begynte Sampo mala,
Granna locket snabbt sig svängde;
Mol en lår vid skymningstiden,
420. Mol en lår till hemförtäring,
Mol en annan till försäljning
Och en tredje till förvaring.
Pohjas kvinna högt sig gläder,
Bringar nu den stora Sampo
In i Pohja-gårdens kulle,
Uti kopparbergets inre,
Bakom nio lås och riglar;
Där hon fäster Sampos rötter
På ett djup av nio famnar,
430. En rot in i moderjorden,
Invid vattnets rand en annan,
En i hemmets höga kulle.
Därpå smeden Ilmarinen
Träder fram att mön begära,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vill du nu bli min, o jungfru,
Nu, då Sampo blivit färdig,
Med det brokigt sköna locket?»
Det var Pohjas fagra jungfru,
440. Själv hon talade och sade:
»Vem skall då i nästa sommar
Och det år som därpå följer
Bringa gökarna att gala,
Våra fåglar få att sjunga,
Om jag själv mig bort begiver,
Jag, ett bär, till andra nejder?
»Om jag, duva, här försvunne,
Om jag, vildgås, vilseginge,
Om min moders frukt förkomme,
450. Om jag, röda lingon, flydde,
Skulle gökarna försvinna,
Alla glädjens fåglar flykta
Bort från dessa kullars toppar,
Bort från dessa åsars skuldror.
»Också lär jag aldrig hinna
Bli från jungfrulivet ledig,
Fri från än ej skötta sysslor,
Från min stora sommarbrådska:
Markens bär ej än jag plockat,
460. Har vid vikens strand ej sjungit,
Icke gått i svedjelunden,
Icke lekt uti min lövskog.»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Eftertänker och begrundar,
Överlägger i sitt sinne
Hur han kunde hemåt färdas,
470. Bort till kända nejder komma
Ifrån Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola.
Sade Pohjola-värdinnan:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Varför går du så bedrövad
Med åt sidan lutad mössa?
Längtar du att återvända
Till den forna fosterjorden?»
Smeden lIlmarinen svarar:
480. »Dit allena står min längtan,
För att dö i egen hembygd,
Att i fosterjorden gömmas!»
Därpå Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt mannen giver,
I en båt hon honom sätter,
I dess bakstam, invid styret,
Kallar vädren upp att blåsa,
Nordanvindarna att vina.
Härmed smeden Ilmarinen,
490. Den evärdelige hamrarn,
Reste av till eget hemland
Över havets blåa böljor;
Färdades en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Fram till hemmet smeden hinner,
Till de bygder där han föddes.
Sporde gamle Väinämöinen
Utav smeden Ilmarinen:
»Smed och broder Ilmarinen,
500. Du, en hamrare evärdlig,
Har du smitt den nya Sampo,
Sirat ut det granna locket?»
Sade smeden Ilmarinen,
Själve mästarn tog till orda:
»Ren den nya Sampo malat:
Snabbt sig svängde granna locket,
Mol en lår vid skymningstiden,
Mol en lår till hemförtäring,
Mol en annan att försäljas,
510. Mol en tredje till förvaring.»
Tog sin fåle, brun till färgen,
Spände hingsten uti redet,
Bruna springaren för släden,
Själv han sig i släden slängde,
I sin skrinda upp sig höjde.
Slog sin raska häst med spöet,
Smällde till med pärlesnärten.
Fålen springer, färden lider,
10. Släden glider, vägen avtar,
Medarna av björkträd knaka,
Lokan, gjord av rönnträd, knarrar.
Fram med gny och brak han färdas,
Åker över kärr och marker,
Över vida svedjesträckor;
Färdas fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Till den långa bron han kommer,
Fram till Kalevalas moar,
20. Hem till Osmos åkerrenar.
Höjde då sin röst och sade,
Yttrade och tog till orda:
»Ulv, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, döda vrånge lappen,
Som har sagt att jag ej mera
Levande skall hemmet skåda,
Ej, så länge tiden varar,
Medan gyllne månen strålar,
Hinna Väinö-hemmets sveder,
30. Uppnå Kalevalas moar!»
Därpå gamle Väinämöinen
Sjöng och övade sin vishet;
Sjöng en gran med blommig krona,
Blommig krona, gyllne grenar;
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde den tvärs genom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Under himlen ut dem bredde.
Sjunger och sin vishet övar,
40. Sjunger månen upp att lysa
Uti granens gyllne krona,
I dess grenar Karlavagnen.
Nu med gny åstad han åker,
Fram emot det gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan nedtryckt mössa,
Över att han Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lovat bort för egen räddning,
50. Till en lösen för sitt huvud,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.
Hingsten stannade vid ändan
Av den nya Osmo-åkern;
Därpå gamle Väinämöinen
Höjde huvudet ur släden,
Hörde då ett dån ur smedjan,
Hammarslag ur smedens kolhus.
Gamle trygge Väinämöinen
60. Själv sig in i smedjan skyndar;
Där stod smeden Ilmarinen
Hurtigt smidande och högljutt;
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Var har du så länge varit,
Tillbragt hela denna tiden?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Där jag varit har så länge,
70. Levat hela denna tiden,
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
Slunkit fram på Lapplands stigar,
Uti trolldomsmännens nejder!»
Därpå smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
»O du gamle Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig,
Säg vad har du att förtälja
80. Från din färd, då hem du kommit?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Mycket har jag att förtälja:
Uti Pohja finns en tärna,
I den kulna byn en jungfru,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bäste männer:
Halva Pohja prisar henne,
Ty hon är den skönsta tärna:
Månen sken på hennes panna,
90. Solen skimrade på bröstet,
Otava från hennes axlar,
Karlavagnen ifrån skuldran.
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig,
Gå att denna tärna vinna,
Flickan med de fagra lockar!
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Får du flickan för din möda,
100. För ditt arbet’ sköna jungfrun.»
Sade smeden Ilmarinen:
»O du gamle Väinämöinen,
Så har du då bort mig lovat,
Bort till Pohjola, det mörka,
Som en lösen för din frihet,
Såsom priset för ditt huvud?
Aldrig nånsin här i livet,
Ej så länge månen strålar,
Vill jag nalkas Pohjas gårdar,
110. Sariolas timmerstugor,
Nejderna där männer dräpas,
Hjältar uti havet dränkas.»
Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
Ȁnnu finns ett annat under,
Finns en gran med blomrik krona,
Blomrik krona, gyllne grenar,
Uppå Osmo-åkerns jordvall;
Månen i dess krona lyser,
120. Karlavagnen från dess grenar.»
Sade smeden Ilmarinen:
»Detta ej för sant jag håller,
Förrän själv jag går att se det,
Skådar det med egna ögon.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Om du icke tror uppå det,
Må vi oss bege att skåda
Om det sant är, eller osant.»
Ut de gingo att beskåda
130. Granen med sin blomsterkrona:
En var gamle Väinämöinen
Och den andre Ilmarinen.
När de fram till stället kommit
Uppå Osmo-åkerns jordvall,
Smeden tätt invid sig ställde
Att den nya gran beundra,
Från vars grenar Karlavagnen,
Från vars krona månen lyste.
Därpå gamle Väinämöinen
140. Själv till orda tog och sade:
»Nu, O smed, min egen broder,
Klättra upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
Ifrån granens gyllne krona!»
Därpå smeden Ilmarinen
Stiger i det höga trädet,
Upp emot den höga himlen,
Klättrar upp att månen hämta,
Att nedtaga Karlavagnen
150. Ifrån granens gyllne krona.
Granen med den sköna kronan,
Talln, med yvig blomtopp, talar:
»O du man förutan insikt,
Ytterst oerfarne hjälte!
Oförståndigt upp du stigit,
Lik ett barn uti min krona,
För att nedta månens skenbild,
För att fånga falska stjärnor!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Började att sakta sjunga;
Sjunger vinden upp att virvla,
Luften att förbittrad rasa,
Därpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
»Storm, tag honom med i båten,
Vind, för honom i din farkost,
Bringa honom skyndsamt hädan
Bort till Pohjola, det mörka!»
Vilt begynner vinden virvla,
170. Luften börjar häftigt rasa,
Tager smeden Ilmarinen,
Bringar honom skyndsamt dädan,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.
Därpå smeden Ilmarinen
Färdades med största snabbhet
Långsmed vindens väg i rymden,
Långsmed stormens stråt i luften,
Över månen, under solen,
180. Utmed Karlavagnens skuldror;
Uppå Pohjas gård han stannar,
Uppå Sariolas badväg,
Obemärkt av gårdens hundar,
Av dess gläfsare ej varsnad.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Råkar ut på gården träda;
Själv hon yttrar då och säger:
»Vem kan du bland männer vara,
190. Vilken ur de hjältars skara?
Hit på vindens stråt du kommit,
Uppå vårdagsstormens slädväg,
Och på dig ej hundar skälla,
Ingen ullsvans mot dig gläfsar.»
Sade smeden Ilmarinen:
»Hit jag icke heller kommit
Att av bygdens hundar rivas,
Mot mig reta någon ullsvans
Här, vid obekanta dörrar,
200. Portar, dem jag icke känner».
Därpå Pohjolas värdinna
Sporde av den komne gästen:
»Har måhända du lärt känna
Och förnummit eller sport om
Den där smeden Ilmarinen,
Den så konsterfarne hamrarn?
Redan länge är han väntad,
Ren i många tider saknad
Här vid Pohjas landamären,
210. Att den nya Sampo smida.»
Det var smeden Ilmarinen,
Själv han yttrade och sade:
»Väl har jag mig lärt att känna
Den där smeden Ilmarinen,
Ty jag själv är Ilmarinen
Den så konsterfarne hamrarn.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Skyndade sig in i stugan,
220. Yttrade och tog till orda:
»Du min egen yngsta dotter,
Du, bland mina barn mig kärast,
Tag nu på dig allt det bästa,
Välj den vitaste av dräkter,
Med de allra skönsta fållar,
Fäst det vackraste vid bröstet,
Kring din hals det prydligaste,
Det mest granna vid din tinning,
Att av rodnad kinden strålar,
230. Att ditt anlets fägring varsnas!
Nu har smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit för att Sampo smida,
Sira ut det granna locket.»
Det var Pohjas sköna tärna,
Landets pris och vattnets prydnad,
Hon de bästa kläder valde,
Av den allra största renhet,
Uti femfald dräkt sig klädde,
240. Fäste smycken på sitt huvud,
Påtog spännen utav koppar,
Prydde sig med gyllne gördlar.
Trädde ur sin bod i stugan,
Smög sig sakta in från gården;
Livligt hennes ögon lyste,
Hög var hennes öronprydnad,
Vackert hela hennes anlet,
Röda voro hennes kinder,
Rikligt guld hon bar på bröstet,
250. Silversmycken på sitt huvud.
Själva Pohjola-värdinnan
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohja-gårdens pörten,
Sariolas timmerstugor;
Här med mat hon mannen mättar,
Och med dryck förplägar honom,
Fägnar honom på det bästa,
Därpå yttrar hon och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
260. Du, en hamrare evärdlig,
Om du mäktar Sampo smida,
Sira ut det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en sommartackas ullstrå,
Får du såsom lön min dotter,
Sköna jungfrun för din möda!»
Då tog smeden Ilmarinen
270. Själv till orda så och sade:
»Väl förmår jag Sampo smida,
Hamra hop det granna locket
Av en svanefjäders ända,
Av en mjölktår från en gallko,
Av ett enda litet kornfrö,
Av en sommartackas ullstrå,
Jag som själv på himlen smidit,
Som på luftens lock har hamrat,
Då dess början ej var börjad,
280. Ej det minsta grand var färdigt.»
Nu han går att Sampo smida,
Att dess granna lock utsira,
Frågar efter ställets smedja,
Söker efter smedjeredskap;
Ingen smedja finns på stället,
Ingen smedja, ingen blåsbälg,
Ässja ej och städ ej heller,
Icke hammare, ej skaft ens.
Därpå smeden Ilmarinen
290. Yttrade ett ord och sade:
»Kvinnor gärna här må tveka,
Tölpar verket halvgjort lämna,
Ej en man, om även sämre,
Om ock svagare han vore!»
Plats han söker för sin ässja,
Rum att breda ut sin blåsbälg,
Uppå markerna därborta
Invid Pohjas åkerändor.
Söker en dag, söker tvenne,
300. Men uppå den tredje dagen
Finner han ett gråsprängt stenblock,
Råkar på en hop av klippor,
Här sig smeden slutligt ställer,
Hamrarn hit sin eld förlägger:
En dag bälgarna han reder,
Bygger ässjan på den andra.
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Driver ämnena i elden,
310. Smedjestoffet i sin ässja,
Tager trälar till att pusta,
Män med halv manskraft att fläkta.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Draga bälgen oförtrutet,
Under trenne sommardagar,
Under trenne sommarnätter;
Stenar under deras hälar,
Klippor under tårna växte.
Men uppå den nästa dagen
320. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjer för att skåda
Uti smideshärdens botten,
Vad ur elden komma skulle,
Vad som ginge fram ur lågan.
Fram ur elden står en båge,
Tränger sig ett gyllne armborst,
Gyllene, med silverspetsar,
Med ett brokigt skaft av koppar.
Skön är bågen till att skåda,
330. Men den har dock onda vanor:
Fordrar varje dag ett huvud,
Och de bästa dagar tvenne.
Själve smeden Ilmarinen
Gläds häråt ej alltför mycket,
Bryter bågen uti stycken,
Kastar den i elden åter,
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
På den dag, som därpå följde,
340. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten:
Fram en båt ur elden trängde,
Röd en farkost steg ur hettan,
Guldutsirad var dess framstäv,
Tullarna av koppar gjutna.
Skön är båten till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Utan skäl i krig den drager,
350. Ut i örlig utan orsak.
Det var smeden Ilmarinen,
Ej han glädes häråt heller,
Bryter båten uti stycken,
Kastar dem uti sin eldstad;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
När den tredje dagen inföll,
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
360. Uti bottnen av sin ässja:
Fram ur elden steg en kviga,
Guldbehornad, utur hettan,
Med sjustjärnans blink på pannan,
Solens skiva på sitt huvud.
Skön är kvigan till att skåda,
Men hon har dock onda vanor:
Ständigt sover hon i skogen,
Stjälper mjölken ut på marken.
Det är smeden Ilmarinen,
370. Ej han glädes häråt heller,
Kon han hugger uti stycken,
Kastar dessa uti elden;
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
Nu uppå den fjärde dagen
Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten;
Fram en plog ur elden trängde,
380. Steg, med bill av guld, ur hettan,
Bill av guld och skaft av koppar,
Och en silverknopp på skaftet.
Skön är plogen till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Andras åkrar upp den plöjer,
Drager fåror över fälten.
Det är smeden Ilmarinen,
Ej han gläds åt detta heller,
Plogen bryter han i stycken,
390. Kastar dem uti sin ässja;
Tager vindarna att pusta,
Väderilarna att flåsa.
Vindarna, de pusta väldigt,
Östan pustar, västan pustar,
Sunnanvinden ännu mera,
Nordan blåser på med styrka;
En dag pusta de, och tvenne,
Pusta inpå tredje dagen;
Lågan ut ur fönstret kastas,
400. Gnistor spraka ut ur dörren,
Dammet upp mot himlen flyger,
Röken tjock till molnen stiger.
Det var smeden Ilmarinen,
När nu trenne dar förlidit,
Ned han böjde sig att skåda
Uti djupet av sin ässja;
Såg att Sampo nu sig danat,
Att sig granna locket bildat.
Därpå smeden Ilmarinen,
410. Den evärdelige hamrarn,
Företager sig att smida,
Hamrar hurtigt med sin slägga,
Smider Sampo konsterfaret:
Vid dess ena kant en mjölkvarn,
Och en saltkvarn vid den andra,
Vid dess tredje kant en myntkvarn.
Nu begynte Sampo mala,
Granna locket snabbt sig svängde;
Mol en lår vid skymningstiden,
420. Mol en lår till hemförtäring,
Mol en annan till försäljning
Och en tredje till förvaring.
Pohjas kvinna högt sig gläder,
Bringar nu den stora Sampo
In i Pohja-gårdens kulle,
Uti kopparbergets inre,
Bakom nio lås och riglar;
Där hon fäster Sampos rötter
På ett djup av nio famnar,
430. En rot in i moderjorden,
Invid vattnets rand en annan,
En i hemmets höga kulle.
Därpå smeden Ilmarinen
Träder fram att mön begära,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vill du nu bli min, o jungfru,
Nu, då Sampo blivit färdig,
Med det brokigt sköna locket?»
Det var Pohjas fagra jungfru,
440. Själv hon talade och sade:
»Vem skall då i nästa sommar
Och det år som därpå följer
Bringa gökarna att gala,
Våra fåglar få att sjunga,
Om jag själv mig bort begiver,
Jag, ett bär, till andra nejder?
»Om jag, duva, här försvunne,
Om jag, vildgås, vilseginge,
Om min moders frukt förkomme,
450. Om jag, röda lingon, flydde,
Skulle gökarna försvinna,
Alla glädjens fåglar flykta
Bort från dessa kullars toppar,
Bort från dessa åsars skuldror.
»Också lär jag aldrig hinna
Bli från jungfrulivet ledig,
Fri från än ej skötta sysslor,
Från min stora sommarbrådska:
Markens bär ej än jag plockat,
460. Har vid vikens strand ej sjungit,
Icke gått i svedjelunden,
Icke lekt uti min lövskog.»
Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Eftertänker och begrundar,
Överlägger i sitt sinne
Hur han kunde hemåt färdas,
470. Bort till kända nejder komma
Ifrån Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola.
Sade Pohjola-värdinnan:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Varför går du så bedrövad
Med åt sidan lutad mössa?
Längtar du att återvända
Till den forna fosterjorden?»
Smeden lIlmarinen svarar:
480. »Dit allena står min längtan,
För att dö i egen hembygd,
Att i fosterjorden gömmas!»
Därpå Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt mannen giver,
I en båt hon honom sätter,
I dess bakstam, invid styret,
Kallar vädren upp att blåsa,
Nordanvindarna att vina.
Härmed smeden Ilmarinen,
490. Den evärdelige hamrarn,
Reste av till eget hemland
Över havets blåa böljor;
Färdades en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Fram till hemmet smeden hinner,
Till de bygder där han föddes.
Sporde gamle Väinämöinen
Utav smeden Ilmarinen:
»Smed och broder Ilmarinen,
500. Du, en hamrare evärdlig,
Har du smitt den nya Sampo,
Sirat ut det granna locket?»
Sade smeden Ilmarinen,
Själve mästarn tog till orda:
»Ren den nya Sampo malat:
Snabbt sig svängde granna locket,
Mol en lår vid skymningstiden,
Mol en lår till hemförtäring,
Mol en annan att försäljas,
510. Mol en tredje till förvaring.»
| ← Sång 9 | Upp till början av sidan. | Sång 11 → |