Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

135


Sång 33.
Mönstrar hela boskapsdriften,
Yttrar därvid så och säger:
»Sköna äro kreaturen,
Slätt och frodigt hull de hava,
Lena äro de som lodjur,
Yviga som skogens tacka,
Stinna äro kornas juver,
Rikligt fyllda deras spenar!
 Ner hon hukar sig att mjölka,
210. Sätter sig att juvren tömma,
Drager en gång, drager tvenne,
Drager slutligt tredje gången,
Då på henne vargen rusar,
Björnen över henne störtar.
Vargen henne rev kring munnen,
Björnen högg i benet baktill;
Hälften slet han av från vaden,
Ryckte hälen lös från foten.
 Kullervo, Kalervo-sonen,
220. Lönar så sin matmors arghet,
Kvinnans hån, värdinnans löje,
Smedens hustrus onda uppsåt.
 Ilmarinens stolta maka
Brister själv i högljudd jämmer,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ont du gjort, du usle herde,
Björnar har du fört till hemmet,
Drivit vargar in på gården!»
 Kullervo, Kalervo-sonen,
230. Yttrar dessa ord till gensvar: