Den här sidan har korrekturlästs
§ §
175
Sång 37.
Värre är det dock om natten,
Än mer smärtsamt, då jag vaknar;
Dock, ej kvälln det är, jag saknar,
Ej jag mornarna begråter,
Icke heller andra tider:
Jag min hulda maka saknar,
Sörjer blott min egen älskling
Med de svarta ögonbrynen.
»Ofta under dessa tider,
30. Mången gång, jag olycksfulle,
Mitt i natten under drömmen,
Famlar jag med handen fåfängt,
Sträcker jag min arm förgäves
Av och an åt bägge sidor.»
Utan maka levde smeden,
Åldrades förutan hustru,
Grät två månader och trenne;
Slutligt, när den fjärde inföll,
Guld han plockade ur havet,
40. Silver ur de djupa böljor,
Samlade en hög av bränsle,
Bragte samman tretti slädlass;
Veden han till kol förbrände,
Vräkte kolen i sin ässja.
Nu han tog det fångna guldet,
Tog det silver som han samlat,
Jämnstort med ett får om hösten,
Av en vinterhares storlek,
Guldet sköt han in i glöden,
50. Drev sitt silver in i ässjan,
Än mer smärtsamt, då jag vaknar;
Dock, ej kvälln det är, jag saknar,
Ej jag mornarna begråter,
Icke heller andra tider:
Jag min hulda maka saknar,
Sörjer blott min egen älskling
Med de svarta ögonbrynen.
»Ofta under dessa tider,
30. Mången gång, jag olycksfulle,
Mitt i natten under drömmen,
Famlar jag med handen fåfängt,
Sträcker jag min arm förgäves
Av och an åt bägge sidor.»
Utan maka levde smeden,
Åldrades förutan hustru,
Grät två månader och trenne;
Slutligt, när den fjärde inföll,
Guld han plockade ur havet,
40. Silver ur de djupa böljor,
Samlade en hög av bränsle,
Bragte samman tretti slädlass;
Veden han till kol förbrände,
Vräkte kolen i sin ässja.
Nu han tog det fångna guldet,
Tog det silver som han samlat,
Jämnstort med ett får om hösten,
Av en vinterhares storlek,
Guldet sköt han in i glöden,
50. Drev sitt silver in i ässjan,
