Den här sidan har korrekturlästs
§ §
177
Sång 37.
Därpå smeden Ilmarinen
Skjuter tackan in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En förökad mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
Legohjonen bälgen draga.
Trälarna de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
90. Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
100. Tredje gången sluteligen
Blickar han i ässjans botten,
Efterser vid bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en fåle,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Gyllne man och silverhuvud,
Kopparhovar hade fålen;
Andra gladde sig häröver,
110. Ilmarinen gladdes icke.
Skjuter tackan in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En förökad mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
Legohjonen bälgen draga.
Trälarna de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
90. Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
100. Tredje gången sluteligen
Blickar han i ässjans botten,
Efterser vid bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en fåle,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Gyllne man och silverhuvud,
Kopparhovar hade fålen;
Andra gladde sig häröver,
110. Ilmarinen gladdes icke.
12 — Kalevala. II.
